Kristedemokraternas partiledare Ebba Busch Thor.
Kulturdebatt
Historien är aldrig långt borta, inte heller från politiken. I en DN-intervju nyligen sa kristdemokraternas Ebba Busch att partiet grundades som en motrörelse mot nazismen. Det fick många att reagera, och påminna om att det ju var frågan om kristendomsämnets ställning i skolan som drev fram partibildandet.
Sedan följde ännu en intervju, nu i SVT, då Busch förtydligade att hon syftat på den kristdemokratiska rörelsen i stort. Det vill säga Konrad Adenauer och de tyska kristdemokrater som byggde upp landet både materiellt och moraliskt efter kriget.
"Med Adenauer för fred, frihet och en enat Tyskland, därför CDU. Valaffisch för Konrad Adenauer och det tyska kristdemokratiska partiet CDU 1949.
Men hur står det egentligen till med svenska KDS och nazismen? Finns det något fog för Busch första påstående? Både DN:s Per Svensson och Expressens Anna Hellgren har avfärdat det helt. Men gräver man i arkiven hittar man faktiskt en bortglömd koppling. En linje som löper från fruktan för nazismens återkomst till KDS bildande.
Det är dock riktigt att debatten om kristendomsämnet var den tändande gnistan när partiet grundades. Bakgrunden var en utredning som presenterades år 1963, där det föreslogs att kristendomsämnet skulle byta namn till religionskunskap och få betydligt färre timmar i skolan. Kyrkorna protesterade och organiserade en namninsamling som samlade hela 2,2 miljoner namn. Det är än i dag den största namninsamlingen i Sverige.
Pingströrelsens ledare Lewi Pethrus uppfattade namninsamlingen som en signal från landets tysta majoritet. Folket ville ha moral och kristendom, och det behövdes ett parti som representerade dessa väljare. Han kontaktade prästen Birger Ekstedt och lagom till valet 1964 bildades partiet Kristen Demokratisk Samling – KDS.
Partiet gjorde front mot sekulariseringen och den sexuella revolutionen. I en ledartext i tidningen Dagen skrev Pethrus att partiet var ”en protest mot den avkristning och nerbusning som vårt land och särskilt våra barn och vår ungdom varit utsatta för under senare årtionde”. Med sekularisering kom sedeförfall, enligt pingstledaren.
Partiordförande Birger Ekstedt, rådman Harald Ljungström och pastor Lewi Pethrus i samspråk under Kristen demokratisk samlings valkampanj 1964.
En av de stora frågorna i Lewi Pethrus-forskningen har varit varför ledaren för ett apokalyptiskt lagt samfund – en sekt, i somligas ögon – plötsligt kastade sig in i politiken. Skulle inte ”himmel och jord brinna”, som det heter i Pethrus egen psalm? Varför då ägna kraft åt att försöka förbättra världen marginellt genom politiska reformer?
Så såg också Pethrus på saken i början av 1900-talet. En ”varmhjärtad kristen” skulle inte syssla med politik, hävdade han. Men kring år 1940 ändrade han uppfattning och började engagera sig politiskt. Den nyligen framlidne kyrkohistorikern Carl-Erik Sahlberg menar att det berodde på att apokalyptiken tonades ner i rörelsen. Man väntade inte lika ivrigt på Jesus återkomst, därför fanns det tid för politik. Carl-Gustav Carlsson hävdar att det i stället handlade om att rörelsen växte och blev mer etablerad. Då blev det också naturligt att delta i samhällsdebatten.
Men tittar man på Pethrus texter från den här tiden så hittar man ett annat betydelsefullt tema, nämligen oron för totalitära ideologier: nazism och kommunism.
År 1942, när andra världskriget rasar ute i Europa, skriver Pethrus sin mest moralistiska bok: ”I dag lek – I morgon tårar.” Här ondgör han sig över nöjeslystnad, kortspel, teater, film, dans och annat som han uppfattar som stora samhällsproblem. Det kan tyckas märkligt att pingstledaren oroade sig över teater och film när världen stod i brand. Men enligt hans uppfattning hänger de här sakerna ihop.
Lewi Pethrus talar 1969.
För som han såg det var orsaken till kriget den västerländska kulturens moraliska förfall. Alkohol och dansbanor var inga oskyldiga nöjen, utan de första stegen på avkristningens väg – och det var en väg som ändade i världsbrand. Världskriget gjorde, menar Pethrus, vidden av det mörker som skulle följa på sekulariseringen tydlig. Detta förändrade hans inställning till politiken. Han gav sig in i den med ambitionen att rädda civilisationen från tyranni.
Eftersom en svensk skulle tiga skrev man dock försiktigt om nazismen i Pingströrelsens tidskrift Evangelii Härold under krigsåren – lite väl försiktigt, kan man tycka i efter hand. Men här och var skiner motviljan mot den fram. Till exempel i en artikel från 1940, där Pethrus bekymrar sig över utvecklingen i den internationella politiken när ”gudlösheten” (läs: kommunism) och ”någon form av besynnerlig hedendom” (läs: nazism) kommit till makten i olika länder. Så följer ett varningens ord: En fortsatt moralupplösning i Sverige kan föda en liknande utveckling också här.
För Lewi Pethrus var nazism alltså inte en följd av en växande konservatism, utan av kulturradikalism och normkritik. Sambandet var detta, menade han: När moralupplösningen breder ut sig så leder det till ett kaos som snart slår över i sin motsats – krav på starka ledare och alltför mycket ordning. Det han fruktar är alltså en pendelsvängning från anarki till totalitarism.
Demokratin kräver i stället en stabil grund som hindrar sådana tvära kast. Och det är just vad en kristen etik erbjuder, hävdar Pethrus. Därför blev ledordet för hans politiska engagemang: Jag vill ge Sverige den kristna demokratin.
Men den svenska offentligheten var inte så intresserad av konceptet, utan lyssnade mer till Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius och makarna Myrdal än till Pethrus. Sverige skulle bli världens modernaste land – och i det ingick att man lämnade kyrkan och kristna värderingar bakom sig. Den svenska synden salufördes på biograferna och staten släppte på censuren. Samtidigt tonade man som sagt ner kristendomsämnets roll i skolan. Pethrus betraktade allt detta som en planmässig sekularisering ovanifrån, från det politiska och kulturella etablissemanget – och mot folkets vilja.
Birger Ekstedt väljs som partiordförande för Kristdemokratisk samling (KDS) 1964. Här är han tillsammans med Lewi Pethrus.
När han uttömt möjligheterna till allianser med andra partier såg Pethrus ingen annan väg än att bilda ett eget politiskt parti. KDS grundades valåret 1964, och när partiledaren Birger Ekstedt äntrade talarstolen under dess första riksting i augusti gjorde han det med en välbekant samhällsanalys.
KDS-ledaren Birger Eksted 1964.
Det pågår, hävdar Ekstedt, en mycket ensidig samhällsdebatt där ”kulturradikala krafter” får dominera trots sina destruktiva idéer. För om de tillämpas, fortsätter han, kommer samhället störtas ner i kaos och anarki. Och så kommer slutklämmen: ”Det vill säga det tillstånd där de hårdkokta och reaktionära krafterna stiger fram, där kommunism och nazism har sin bästa grogrund.”
Det är alltså samma fruktan för en pendelsvängning: Att samhället ska gå från normupplösning till kaos, för att sedan tvärvända till nazism. Dessa varningsord hjälpte dock inte partiet mot några högre höjder. Valet blev en besvikelse och det skulle dröja över 25 år innan man nådde över riksdagsspärren.
Att säga KDS bildades som en motståndsrörelse mot nazismen är att ta i en smula. Men det är tydligt att fruktan för nazismen och en totalitär samhällsutveckling var viktiga motiv för Pethrus politiska engagemang från 1940-talet och fram till partiets bildande.
Den konservative irländske filosofen och politikern Edmund Burke. Målning av Joshua Reynolds från 1769.
Det här var en vanlig analys i konservativa kretsar i mitten av 1900-talet: Oron över att fragmentisering och kaos kan slå över i tyranni. Den har sina rötter hos Edmund Burk och Alexis de Tocqueville, men är i dag nästan helt bortglömd. Detta trots att den skulle kunna bidra till att förklara den auktoritära trenden i vår tids globala politik, inte minst Östeuropa där flera länder gått från avregleringar och oreda till auktoritär nationalism.
Den franske konservative tänkaren Alexis de Tocqueville. Målning av Théodore Chassériau från 1850.
Men det var inte denna oro som Busch hade i åtanke när hon fällde sin kommentar i Dagens Nyheter. Och det var nog lika bra, för det är svårt att plocka politiska poäng på motstånd mot nazismen i KDS barndom också av andra skäl. För till historiens ironier hör att ett antal avdankade nazister sökte sig till KDS när partiet bildades, och att Pethrus samma höst passade på att berömma nationalsocialisternas förmåga att ”undanröja smutslitteratur och moralupplösande film”.
Historien är som sagt aldrig långt borta – men oftast är den för krokig för att kunna användas som slagträ i politiken.
Joel Halldorfs familj har varit med i den svenska pingströrelsen sedan den startade. "Det är många som har en relation till min familj".
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm