Med tvillingtornen föll besinningen. I stället för att gå till botten med en tragedi diktade amerikanska medier upp en fantasi om manligt hjältemod och kvinnliga offer, enligt författaren Susan Faludi.
Dessutom skyllde man på feministerna.
Feminismen har blivit klandrad för mycket, från hjärtsjukdomar till acne, man kan lika gärna lägga till terrorismen, säger Susan Faludi.
Amerikanska kvinnopionjärer ansågs vara opatriotiska redan i början av 1900-talet, tillägger hon, genast mer allvarlig. Men ändå? Tornen hade knappt rasat förrän Faludi blev uppringd av en journalist som hävdade att "det här avför ju säkerligen feminismen från kartan".
Det har gått 17 år sedan hon blev USA:s främsta feministexport med sin "Backlash". I Sverige är intresset för henne fortfarande stort, dagens intervjuschema på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är helt fullspäckat. I sin nya bok, "Den amerikanska mardrömmen", försöker hon spåra vad hon menar är en djupt liggande nationell myt om den manlige amerikanske hjälten. Det var hans fjollifiering, inte dåligt jobb av FBI, som skulle komma att förklara 11 september. Sanningarna däremot dränktes av ett medialt självbedrägeri utan motstycke, enligt Faludi.
Genom en minutiös genomgång av de amerikanska mediernas rapportering visar hon hur tidningar och tv så gott som genast börjar hävda gamla 50-talsideal.
Männen, främst brandmännen, görs till hjältar och alfahannar på ett sätt som inte alls stämmer med hur det verkligen var: utan deras hjälp hade dödssiffran förmodligen varit lägre. Dålig radioutrustning gjorde att brandmännen aldrig hörde ordern om att evakuera. De klättrade vidare när alla utanför visste att tornen höll på att rasa.
Naturligtvis var de ofattbart modiga, men i rapporterna säger de överlevande nästan samma sak: "Vi var offer. Den enda skillnaden var att vi hade blinkande lampor."
Och inte ens efteråt, när de blivit hedrade och inbjudna till absurda kändisceremonier, med Playboy-bunnies hade deras egentliga behov blivit tillgodosedda. De behövde en ordentlig löneökning för att komma bort från socialbidragsnivå, de behövde fungerade radioutrustning. Enligt en undersökning vid Cornell University har de fortfarande inte fått någon träning i att ta hand om en terroristattack. Alla dessa år senare, och vi har fortfarande samma problem.
Även om det främst var manliga finansmän och brandmän som dog var det änkorna som gjordes till offer. Särskilda medieälsklingar blev de unga, gravida. I synnerhet fru Beamer som i tv förväntades vara stolt, ja till och med nöjd, över att hennes man varit en sådan karlakarl ombord på flight 93. Allra finaste var den moderliga kvinnan som ensidigt valde hemmet i en tid av krig och oro.
Som läsare önskar man sig åtminstone någon enda tv-reporter som avviker från konsensus, kanske har Faludi glömt någon röst i New York Times?
Absolut inte. De var värst. Längst ut på vänsterkanten fanns några enskilda personer som försökte ifrågasätta, men deras inlägg blev elakt fördömda, inte bara av galningar utan av kollegor i mainstream-medierna.
I Reagans USA fanns åtminstone resterna av en kollektiv amerikansk feministisk rörelse. I dag ser Faludi bara enskilda grupper. Vurmen för gamla könsrollsideal däremot har pågått länge, hävdar Faludi som efter 11 september gick på djupet. Fantasin om den manlige amerikanske hjälten spårar hon till USA:s första nationella trauma, till nybyggartiden som var allt annat än Västernfilmernas John Wayne-romantik.
Det nya för mig var när jag förstod hur mycket av den här mytologin som är skapad specifikt för att dölja sanningen om Amerikas tidiga historia. Våra första 200 år handlade om sårbarhet och skam, om oförmåga att skydda människor i nybyggarstäder. Det är ett slags 11 septemberdrama som repeteras om och om igen. Polis som inte dyker upp, som springer i fel riktning och som överger hela städer.
Susen Faludi ser inte sina teorier som någon absolut sanning, däremot hade hon hoppats på lite större vilja till diskussion och självkritik.
Det intressanta är hur få som vill prata om det. Amerikanska medier vägrar att se hur historien verkar i nuet, amerikaner tror att de kan gå upp på morgonen och uppfinna sig själva på nytt, i stället för att se att vi aldrig kan fly från historiens tyngd.