– Jag älskade salpetersyra. Det är ju ett livsfarligt ämne, men jag gillade hur det bet sönder plåten och skapade struktur i ytan. När det förbjöds och ersattes av järnklorid, som är mycket snällare, så tappade jag intresset, säger Richard Säll.
Det tillsammans med 1980-talets konstsyn gjorde att han till slut tröttnade på både grafik, som varit hans huvudspår, och konstnärligt skapande över huvudtaget.
– 80-talet var märkligt. Ett egoismens tidevarv, och det avspeglade sig i konsten. Det var mycket fasader, parader och charader. Ingen verkade vilja diskutera vad konst verkligen är, säger han.
”Konsteriet” låg i träda i 20 år, medan Richard Säll utbildade sig till bildlärare, blev förälder, undervisade. Han är uppvuxen i Stockholm, men har gjort sitt bästa för att ta sig därifrån. Först gav han bort sin lägenhet och lånade ett hus i en liten by i Hälsingland.
– Jag blev idiotförklarad, men det var en fantastisk upplevelse. Jag var så trött på attityden i Stockholm, det var skönt att komma till något som var genuint.
Som färdigutbildad lärare tackade han sedan nej till ett jobb på Konstfack, för att istället börja som högstadielärare på Ekholmsskolan i Linköping.
– Och blev idiotförklarad igen, ha ha.
Hans konstnärliga lust återvände av två orsaker. När han skulle renovera ett hus upptäckte att det var roligt att ”kleta med betong”, och genom rocken hittade han en attityd som kunde överföras till bilderna.
– Jag tycker om att gapa och skrika, men jag är ganska taskig på gitarr. Ett tag tänkte jag bli den första 50-åringen som gjorde rockdebut, men kom fram till att det ändå är konsten som ligger mig närmast. Så jag förde över min opretentiösa inställning från musiken till bilderna istället. Materialet och en personlig resa förlöste mig, säger han.
Ett bevis för hans återuppståndna kreativitet är huset vi sitter i. För fyra år sedan köpte han och sambon församlingshemmet i Gärdserum, någon mil utanför Åtvidaberg. Här, vid randen av Uknadalen och granne med byns vackra nygotiska kyrka, tillbringar han sin lediga tid. Den här dagen tar sig solen lite försiktigt in genom ateljéns stora fönster, där penslar och stativ samsas med arbetsbänkar och verktyg.
Flera av hans bilder myllrar av figurer, lite som om holländaren Hieronymus Bosch skapat scener av en industriell framtid. Färgerna är dova nyanser av grått, brunt och blått.
– Jag är ingen färgmänniska, utan gillar jordfärger. Det är så lätt att det blir kitschigt med för mycket färg. Brutaliteten försvinner.
Richard Säll ger inte sina verk några namn, eftersom han inte vill leda betraktaren i en viss riktning. Han vill att det han gör ska vara ett underlag för tankar och samtal.
– Jag vill skapa bilder som ger samma känsla som lövverket i trädgården. De ska vara något man kan försvinna in i. Vad jag menar med bilderna är oviktigt. Det intressanta är det som de startar i betraktaren, säger han.
Basen är ofta en skiva av pressad träfiber, ovanpå den gör han en grundstruktur som kläs med lättbetong. Att ha fullständig kontroll över resultatet går inte, menar han.
– Det är som med salpetersyran, det går inte att bestämma exakt. Men det är tråkigt när allt blir precis som man tänkt. När jag var liten stängde jag in mig på toa, släckte lyset, tecknade i mörkret, och jobbade sedan vidare med de sjuka grejer jag ritat. Det är ungefär samma inställning som man får ha när man jobbar med elever på högstadiet, ha ha.