"If you can't beat them, join them." Så har Louise Hoffsten motiverat sin medverkan i Melodifestivalen efter att i alla år ha avskytt hur den under flera månader slukar hela Sveriges artistliv och gör det meningslöst att vare sig turnera eller släppa skiva. Och kanske är det resignationen som har gjort att det varje år ändå dyker upp några kreddiga snubbar och gamla surputtar i festivalen. Även om det lika ofta är så att de kreddiga artisterna faktiskt inte är konstigare än gemene man bara för att de råkar göra bra musik utan det vanliga melodifestivalbeatet. Årets kreddigaste – Anna Järvinen – har till exempel varit Melodifestival-fan sen barnsben.
Men det finns fortfarande musiker som befinner sig väldigt långt från Christer Björkman. Som tur är har de fått ett alldeles eget forum med nästan lika stor exponering som Melodifestivalen.
Konceptet är osannolikt från början. Mer eller mindre kända farbröder och tanter låses in i hyttar och dressiner och får se filmer med räls samtidigt som en annan farbror drar ordvitsar om en stad. Sen drar de i ett snöre och säger "Härnösand" och sen är det slut. Det har blivit lite mindre bisarrt sen Oldsberg och Hellberg gick i pension, men det är marginellt. Och det allra konstigaste är förstås att det är landets näst mest sedda tv-underhållning, och att en ansenlig del av tittarna är i 25-årsåldern.
Det musikaliska inslag som tillkommit i "På spåret" på senare år gör det inte mer begripligt. Programmet har på outgrundliga vägar blivit svensk televisions största plattform för våra mest kreddiga och kritikerrosade popartister. Trots att de, till skillnad från i Melodifestivalen, bara får sjunga covers.
Hemliga och Linköpingsaktuella The Tallest Man on Earth var med förra säsongen. I år har vi fått höra Jonathan Johansson, Jens Lekman, Nicolai Dunger, Nina Ramsby och många fler. I kvällens final är det Amanda Jenssen som fått äran. Det skulle förvåna mig mycket om någon av dem under överskådlig framtid slår sig i slang med Christer Björkman.
Förmodligen har utvecklingen en hel del med programmets husband att göra. Augustifamiljen är Håkan Hellströms gamla kompband, med Hurricane Gilbert i spetsen, och kan säkert precis som Håkan fungera som en brygga mellan det folkliga och det smala.
Men mest av allt handlar det så klart om just detta: i det hårdare och hårdare kulturklimatet är exponering den enda chansen till överlevnad för många. Och att nå miljontals tittare utan att samtidigt förlora i integritet är så klart rena drömmen.