Nöjeskrönikan för två veckor sedan handlade om hur mycket jag tyckte om den lekfullhet som fått sätta stor prägel på 2014. Men det är viktigt att göra en distinktion mellan lekfullt och direkt barnsligt. En svår balansgång, men de då nämnda artisterna Lorentz och Yung Lean ramlar aldrig.
Den här distinktionen verkar dock vara svår att uppfatta, för de senaste veckorna har jag upplevt hur en person gång på gång fallit ner i ett slukhål av infantilitet och gjort mig allt mer irriterad. Nämligen Erik Haag.
Andra säsongen av ”Historieätarna” har pågått i tre veckor. Denna i första säsongen så lysande, om än magstarka, tv-serie har jag njutit av trots avsmak inför vad de stoppar i sig. Men i stället för kokt fårtestikel är det nu Erik Haag jag känner avsmak inför. Där han förut effektivt drev med bilden av dåtidens manlighet, vilket även sa beklämmande mycket om samtiden, har han transformerats till en slapstick-show som bara är ägnad åt honom själv.
Det är obegripligt trams i parti och minut, vilket stjäl oerhört mycket fokus från innehållet i programmet. Som om succén helt fått honom att tappa det. Att visa rumpan för en kostymör (och alla tittare) var nästan skoj en gång. Som stående inslag, inte alls. Trots Haag kommer jag ändå att se klart på ”Historieätarna”, för Lotta Lundgren är en av landets mest briljanta människor.
På tal om att ta för mycket plats i rutan. I kväll sänds andra resan i ”På spåret”. Den förvisso vältaliga programledarduon Kristian Luuk och Fredrik Lindström gick hårt ut i premiären genom att bre ut sig så att knappt ens pratmakarna Filip & Fredrik lyckades sticka hål på deras pretentiösa bubbla. Själv är jag faktiskt mest intresserad av deltagarna.
Premiären kändes pretentiös även i bredare mening. Som tittare vill jag gärna hänga med och gissa rätt här och där. Senare förstår jag om nivån måste höjas, men program nummer ett kändes onödigt svårt. Det kändes någonstans som att publiken uteslöts från fredagsmyset, eller så är jag inte tillräckligt berest.
”Musik ska byggas utav glädje”. Så sjöng Lill Lindfors, vilket naturligtvis är helt felaktigt. Den bästa musiken kommer från ilska. Efter att Sverigedemokraterna i veckan fick sätta villkoren för den framtida inrikespolitiken, dammade jag av The Radio Depts knappt tre månader gamla ”Death to fascism”. En fantastisk låt som väcker längtan efter nästa års album.
Alexander Hellgren är journalist på Corren och skriver nöjeskrönika varannan vecka. Mejl: alexander.hellgren@corren.se