Landade i måndags natt på svensk mark efter några dagar i ett ännu sensomrigt Paris. Musiken var som så ofta den stora anledningen till resan och frånsett en girig arrangör är Pitchfork Music Festival att rekommendera. Bäst var brittiska Jungle, som utöver att ha släppt ett av årets bästa debutalbum är riktigt underhållande live. Ni som inte lyssnat på deras medryckande moderna soul – gör det.
Men det räcker att vara borta i en vecka för att missa stora populärkulturella händelser på hemmaplan. I veckan släpptes biljetterna till filmen från Håkan Hellströms magiska junikväll på Ullevi, som går upp på utvalda biografer i december. Perfekt för oss som inte kunde närvara. Eller?
Jag är skeptisk. Konsertfilmer är en svår konstart. De kan liksom aldrig nå upp till varken en konserts eller en films nivå, utan ligger och skvalpar där under utan riktig identitet. För att en sådan typ av film ska bli bra krävs det något extra.
Ett lyckat exempel är Håkans gamla vapendragare i Broder Daniel och filmen som skildrar bandets avskedskonsert. Men framför allt är det scenerna mellan framträdandet, dokumentären och minnet av gitarristen Anders Göthberg som är behållningen. Göthbergs slingor och resten av musiken är mer som en ram och röd tråd.
Förhoppningsvis blir det något liknande nu, att en stor del av de två timmarna utspelar sig bortom scenen. I stället hoppas jag på den dvd-utgåva som enligt utsago aldrig ska komma. För visst vore det dumt att inte vaska mer ur gaisaren med guldbyxorna?
Jag blev sågad av en vän efter krönikan för två veckor sedan. ”Du skriver ju alltid om musik”. Berättigad invändning, men anledningen är samtidigt enkel. Jag gillar film, böcker, teater och så vidare, men finner det tämligen ointressant att uttala mig om saker som kom för typ två år sedan och som alla redan pratat klart om. Musiken är det enda jag verkligen hänger med i, som jag lyssnar på, läser om, tittar på . . .
Men det finns hopp om en förändring. I år har jag på vita duken sett såväl Wes Andersons fantastiska ”The Grand Budapest Hotel” (kan den mannen göra något fel?), som Woody Allens magplask ”Magic in the Moonlight” (vad hände?). Nu ser jag fram emot filmatiseringen av ”Gentlemen” med utmärkte David Dencik i huvudrollen. Läs mer om den här intill. Håller som bäst på att läsa Klas Östergrens roman för att ”vara med”. Och jo, jag vet att den kom ut redan 1980.
Alexander Hellgren är journalist på Corren och skriver nöjeskrönika varannan vecka. alexander.hellgren@corren.se