Salvador Allende hälsar på väljare 1972.
Omkring 40 000 chilenare fick skydd i Sverige efter att Pinochet och militären störtat den socialistiske presidenten Allende. En av dem var José Estay, Ricard Estays pappa, som kom hit som flykting 1976.
– Han var medlem i Allendes parti och var aktiv i att ockupera mark åt de fattiga, på så vis fick han många fiender bland rika jordägare. Han satt i koncentrationsläger ett år innan han kunde fly från Chile, säger Ricard Estay.
Han är född 1985 och växte upp med sin pappa och svenska mamma i “betongförorten” Fittja i Stockholm. Det är de många exil-chilenarna där som format utställningen som nu visas på Verkstad konst i Norrköping.
– Chilenarna var många, bara något år efter Allende störtades fanns det hundratals chilenska kommittéer runt om i Sverige och många av dem var verksamma ända fram till 1990-talet. När jag växte upp i Fittja hade jag i princip bara latinamerikanska vänner.
– Utställningen bygger på de berättelser som min pappa och grannarna berättade, de fastnade i ett slags limbo mellan det Chile de flydde ifrån och det Olof Palmes Sverige som de kom till. Allende och Palme var varandras spegelbilder, de stod varandra nära ideologiskt och hade också mycket kontakt.
I uställningen visar Ricard Estay sin pappa José Estays bilder., som framför allt skildrar livet i Fittja under 1970- och 80-talet och ursprungsbefolkningars kulturer i Sydamerika. Till höger ser vi också ett porträtt på honom där han ligger hemma i lägenheten i Fittja.
Efter sin pappas död har Ricard Estay gått igenom dennes bilder och dagboksanteckningar och har också rest till byn Catripulli där fadern föddes och växte upp. José Estay försörjde sig och familjen som vaktmästare, men var också verksam som fotograf, något som han utbildade sig till i Sverige. Han blev inget stort namn som fotograf, men hade några utställningar och dokumenterade etnologiska och antropologiska forskningsresor bland urinvånare i Sydamerika åt olika organisationer. I utställningen låter Ricard Estay sina egna bilder möta pappans bilder, som i huvudsak skildrar människor i Fittja och fynden under expeditionerna.
– Det som är så stort med fotografiet är att vi för en stund får låna någon annans ögon. I pappas bilder finns det framför allt väldigt mycket hopp om framtiden, han tog dem också under en tid då debatten om invandring såg annorlunda ut och det fanns mycket solidaritet med politiska flyktingar.
I utställningen "I solidaritet med det förflutna" möts Ricard Estays och hans pappa José Estays bilder i samtal om de chilenare som flydde efter militärkuppen i Chile 1973.
Många i den chilenska diasporan har längtat tillbaka till sitt hemland, medan andra alltmer distanserat sig och inte velat prata om det som varit. José Estay kunde först besöka Chile igen under 1990-talet, men ville inte flytta tillbaka.
– Då var det inte längre det Chile han lämnade utan hade blivit som ett litet Amerika med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Pinochets ekonomiska politik kallades “det chilenska undret” och gick ut på omfattande privatiseringar och marknadsliberaliseringar. Sedan kände inte pappa heller igen sig i Sverige som för honom utvecklades till ett helt annat samhälle efter mordet på Palme.
Tanken med “I solidaritet med det förflutna” är att utställningen ska utvecklas genom besökarnas reaktioner och reflektioner, både de som själva har en relation till Chile och andra som vill lära sig om det. Den visas från minnesdagen den 11 september fram till den 7 oktober.