För hiphop-artister är vanligtvis streetcred viktigt, man ska ha levt ett tufft liv och kämpat sig fram genom motgångar och ens texter ska hämtas från den råa verkligheten. För Petter var det inte riktigt på det sättet. Det hindrade dock inte honom från att bli Sveriges största rappare, han fick bara göra det på ett lite mer kreativt sätt.
Han börjar med att förklara sitt livs motto, "det ska vara kul på vägen". När tidningarna bara rapporterar om krig och elände och allt känns tungt, då har Petter bestämt sig för att det åtminstone ska vara kul på vägen, innan allt går åt helvete. Premissen är satt. Sen tar han med oss tillbaka till ett svenskt jante-70-tal där han växte upp med sin mor, vårdarbetaren och hans far, arkitekten. Hans djupt kulturella föräldrar tog med honom på kulturresor till Italien och krokikurser när han själv ville gå på Bajen-match. Lille Petter höll på att gå under av tristess. Sen tas vi vidare till när 16-åriga Petter tar sina första stapplande steg i revolten som är en framtida rappkarriär. Vi får lära oss hur han skrev de där första texterna på slutet av 90-talet. Förklaringen låg i en skolbok om litteraturhistoria som han hatat och inte förstått ett ord av, men där det fanns coola namn som man kunde rimma på: "Min egna Afrodite, en prinsessa utan like. Ditt hjärta för ett rike, du är en gudinna som Nike". Han fortsätter att varva historier från sin uppväxt och intrycket är att han haft en ganska vanlig sådan, men han är skicklig på att berätta om den på ett underhållande sätt. Ibland kommer små inspel av inspiration om att vända motgångar och att gå sin egen väg, men främst består de två timmarna av roliga historier från hans liv. Men det är kanske det allt handlar om – att ha kul på vägen.