Illustration till sagan "Fågel blå" från 1800-talet av okänd konstnär.
Rockpoeten Staffan Hellstrand tilldelades utmärkelsen Årets låt för sin singel ”Lilla fågel blå” på Grammisgalan 1993. Den handlar om en vän som går förlorad i svår psykisk sjukdom, men titeln syftar förstås på den store östgötaromantikern Per Daniel Amadeus Atterboms ofullbordade sagospel ”Fågel blå” (utgivet 1858). Det bygger på den i Europa och Asien spridda folksagan med samman namn som nedtecknades och bearbetades av fransyskan Marie-Catherine d’Aulnoy på 1600-talet.
Dramat handlar om en prins som förvandlas till en blå fågel och som blir dödligt sårad av en giftig fälla när han försöker besöka sin älskade prinsessa som stängts in ett torn av sin elaka styvmor. Men genom prinsessans kärlek blir prinsen en levande människa igen. Hellstrand spelar på den metaforen, trots att han och vännen är hopplöst åtskilda i olika verkligheter håller kärleken dem samman.
Per Daniel Amadeus Atterbom. Samtida litografi av okänd konstnär.
Prästsonen Atterbom föddes 1790 på godset Pålsbo utanför Boxholm. För sin far, komminister Carl Atterbom, var han ett älskat underbarn, en klent byggd bokmal som redan vid åtta års ålder romandebuterade med ”Alphonsus och Marina”. Ett par år senare hade Atterbom lärt sig tyska genom att studera historikern Samuel von Pufendorf och geografen Johann Hübner, dessutom plöjde han medeltida epos som Snorre Sturlassons sagor och "Didriksagan" och lärde sig älska den folklige upplysningsskalden Olof von Dalins dikter. Atterbom gick i skolan i Linköping och där han också upptäckte Johan Henric Kellgrens och Carl Michael Bellmans poesi.
Femton år gammal fortsatte han sina studier i Uppsala. Efter den älskade faderns tidiga bortgång försjönk Atterbom i en livslång depression som gjorde honom andligen mottaglig för den samtida tyska romantikens estetiska och filosofiska idéer.
Novalis, målning av Franz Gareis från 1799.
Friedrich Leopold von Hardenberg, mer känd som ”Novalis”, har kallats ”romantikens profet”. I poesi, prosa, psalmer och filosofiska essäer utforskade katoliken Novalis genom mystisk och religiös symbolik människans poetiska färd från det förgängliga livet mot det oändliga där dröm och vardag förenas i en poetisk helhet. Novalis blickade nostalgiskt tillbaka på den medeltida kristna enhetskulturen som ett ideal. En viktig metafor för honom är den blå blomman, en bild för människans vilsenhet i världen, hennes oändlighets- och odödlighetslängtan. Själv gick Novalis bort endast 28 år gammal i tuberkulos, men den blå blomman kom att leva vidare som romantikens gemensamma symbol och det är därför ingen slump att det just är den blå fågeln Atterbom fångar upp i sin diktning.
Jacob Böhme, målning av Christoph Gottlob Glymann från 1700-talets första hälft.
Liksom de andra tyska romantikerna var Novalis influerad av den lutherske 1600-talsmystikern Jacob Böhme, även kallad ”den förste tyske filosofen”. Böhme tänkte sig att den kristna myten om syndafallet skildrade ett nödvändigt steg i människan utveckling, att vi var och en andligen måste genomleva tillvarons lidande av främlingskap, ensamhet, längtan och kamp innan vi kan återförenas med vår Skapare utanför tid och rum. För Böhme är den fria viljan Guds stora gåva till människan, på så vis kan vi själva välja att söka oss till Honom.
Isaiah Berlin 1983.
Böhme var verksam samtidigt som den protestantiska pietismen växte fram i Tyskland, en fromhetsrörelse som utöver bibelordet betonade den personliga religiösa upplevelsen. Den berömde lettisk-brittiske idéhistorikern Isaiah Berlin har i hävdat att denna orientering mot det inre inte bara gav upphov till sådan skönhet som Johann Sebastians Bachs musik utan förebådade hela romantiken och tyskt tänkande fram till våra dagar. Bakgrunden till detta var trettiåriga kriget vars slag utkämpades huvudsakligen i dagens Tyskland och som kostade minst åtta miljoner människor livet. Denna utdragna konflikt kom att göra tyskarna hopplöst ekonomiskt och militärt efterblivna i förhållande till fransmännen och britterna, som kom att bli imperiebyggare med blicken vänd mot världen med stort intresse för encyklopedisk kunskap och empirisk forskning. Att nationalismens ideologi föds på 1700-talet hos romantiska tyska tänkare och pietister som Johann Georg Hamann och Johann Herder ärr ingen tillfällighet.
Friedrich von Schelling, målnin av Joseph Karl Stieler från 1835.
Böhme hade framför allt stor betydelse för den romantiske filosofen Friedrich von Schelling. Denne utvecklade en natursyn som var främmande för tidens mekaniska och atomistiska uppfattning, han lyfte på ett för oss i dag framsynt och modernt ekologiskt vis fram sammanhanget, hur naturen hör ihop i ett organiskt system. Schellings ambition var att framlägga alltings enhet, det vi kan uppfattar som motsats mellan det själsliga och kroppsliga är en chimär. Hans tes var att naturen och anden i grunden är detsamma, precis som hos Novalis blir det naturliga och övernaturliga ett, de är bara olika benämningar på samma verklighet. Den andliga medvetenheten beror på att det biologiska blir alltmer komplext, arter som vår utvecklar därför moraliskt och vetenskapligt tänkande och i den religiösa konsten når det sin höjdpunkt, det är där denna enhet kan åskådliggöras. Schelling gör Böhmes tanke historisk, hela tillvarons utveckling är en process som för oss tillbaka till vår Skapare.
Per Daniel Amadeus Atterbom. Målning av Johan Gustaf Sandberg.
Atterbom gjorde akademisk karriär och blev professor i filosofi och sedermera också i estetik och litteratur i Uppsala. Han blev god vän med den filosofiske förebilden Schelling och lärde känna många andra av de stora tyska romantikerna i tiden, som den protestantiske teologen Friedrich Schleiermacher, filosoferna Friedrich Heinrich Jacobi och Georg Wilhelm Friedrich Hegel, författarna Friedrich Schlegel och Ludwig Tieck samt den berömde dansk-isländske konstnären Bertel Thorvaldsen.
Bertel Thorvaldesen, målning av Horace Vernet från 1835.
Atterbom verkade för att förändra det svenska litterära landskapet till förmån för en inhemsk romantik och han blev en del av den unga kulturelit som genomdrev det. De svenska romantikernas idéer var ett tvärt brott mot de franska 1600-talsideal som i dramatikerna Jean Racines och Molières anda varit förhärskande i Sverige. Förnuft, sanning, klarhet och trovärdiga och allmängiltiga skildringar av den mänskliga naturen samt tiden, rummets och handlingens enhet, byttes nu ut mot drömmar, grubbel och fragmentariska intryck och minnen samt idyllisk skönhet. Fantasi i stället för förstånd, nu frammanade dikten känslor och stämningar genom färger, bilder, rytmer och klanger.
Jean Racine, målning av Jean-Baptiste Santerre från 1673.
En utklädd Molière, målning av Nicolas Mignard från 1656.
Det påminner om hur sådana som romantiskt influerade postmodernister som Horace Engdahl, Anders Olsson och Katarina Frostenson under 1980- och 90-talet försköt den svenska litteraturens intressen från det vardagsnära och politisk realism mot det uppbrutna och dunkla. På samma vis som de blev också Atterbom så småningom ledamot i Svenska Akademien.
Thomas Thorild, illustraiton ur Svenska Familj-Journalen från 1800-talets mitt.
Han skrev filosofi- och litteraturhistoria i Schellings anda liksom flera biografiska studier, bland annat om den svenske filosofen och tidige yttrandefrihets- och demokratiförkämpen Thomas Thorild, den kristne mystikern och naturvetenskapsmannen Emanuel Swedenborg samt samtida kollegor, som den romantiske diktaren Erik Johan Stagnelius och författaren Carl Jonas Love Almquist. Men diktarfilosofen Atterboms eget tänkande kommer oss trots allt bäst till del genom den egna dramatiken.
Ludwig Tieck. Illustration av
C. Vogel i Hans Wahls och Anton Kippenbergs "Goethe und seine Welt" (1932).
Inspirerad av sin litteräre tyske förebild Tieck skrev Atterbom sagospelet ”Lycksalighetens ö” (slutfört 1827), ett av den svenska romantikens främsta verk, en levande, episk och fängslande saga fylld av värme, färg, ljus, fantasi och poesi. Den bygger på en vida spridd keltisk folkberättelse som d’Aulony skrev om till konstsaga.
Atterboms tragiska drama handlar om kung Astolf som lämnar sitt kyliga land och sin kvinna Svanvit. Med vind i seglen förs han till Lycksalighetens ö (Atterboms sinnebild för denna var inget mindre än natursköna Esterön i Bråviken) där Astolf träffar den sköna Felicia (”Den lyckliga”) som han gifter sig med och lever lycklig, ung och vacker med i 300 år. Men minnet påminner honom om det gamla hemmet och när han grips av skuldkänslor vänder Astolf tillbaka för att finna sitt rike förändrat i grunden, monarkin har avskaffats och de forna undersåtarna lever nu helt för pengar och materiell välgång. Han känner sig förstås inte längre välkommen och dör på resan tillbaka till Lycksalighetens ö.
1700-talstorpet Afrika på sköna Esterön.
Trots sin beundran för Thorild var Atterbom politiskt konservativ och karikerar i ”Lycksalighetens ö” den liberala och demokratiska republiken som nytt samhällsideal. Atterboms allegori handlar om hur ingen människa kommer att bli lycklig av att leva för sin egen lycka, inte heller romantikern kan i verklighetsflykt vända ryggen åt världen. Poesin måste liksom människan uppgå i den religiösa tron för att nå evigheten. Vi är ämnade att leva för Gud.
Kjell Höglund 1984.
I våra dagar har Atterbom hamnat något i skymundan för andra svenska romantiker som värmlänningen Esaias Tegnér och ölänningen Stagnelius. Men på Fiskartorget i Västerås kan man se Eric Grates skulptur ”Vindarnas grotta” (1969), ett motiv från ”Lycksalighetens ö” och Hellstrand är inte den ende moderne musikern som påminner oss om honom, vissångaren och mystikern Kjell Höglund iklär sig Astolfs roll i den esoteriskt romantiskt ödesmättade sången ”Lugnare vatten” (1978):
”Stormarna har bedarrat
Och mitt huvud känns rent och klart
Seglen smattrar i vinden
Och skeppet skjuter fart
På seglats under södra korset
Mot en efterlängtad kust
Luften är frisk efter regnet
Och skeppet darrar av lust
Lugnare vatten, makligare sjö
Och vid horisonten Lycksalighetens ö
Vågorna häver sig i tysta, tunga kullar
Havet är en moder som förbarmar sig och rullar…”