Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från 1653.
Drottning Kristina var mer av en tänkare än en härskare och efter bara fyra år som regent övergav hon den svenska tronen för katolicismen och ett skrivande liv i kulturstaden Rom. Under den store landsadministratören Axel Oxenstiernas förmyndande fick Kristina den utbildning som anstod samtidens furstar. Hon lärde sig att strida och jaga, men också tyska, franska, italienska och latin samt språkhistoria, filosofi, teologi, historia och politik. Hennes intellekt var synnerligen skarpt, Kristinas hov påminde mest om en vetenskapsakademi och det var hon som gjorde att filosofin blev central i den svenska gymnasieutbildningen, en roll som ämnet miste först på 1900-talet.
Axel Oxenstierna. Målning av Michiel Janszoon van Mierevelds från 1635.
Kristina skrev inte mycket, men det hon författade var inte lättvindigt. Det blev ett par tankeböcker om moralens psykologi samt den filosofiska operan ”Stjärnornas kraft”. Hon hyste uppfattningen att allting hör samman i en enda världssjäl, en då kontroversiell och uppfattad antikristlig idé som härstammade från den arabiske och muslimske medeltidsfilosofen Ibn-Rushd. Som moralspsykolog hävdade hon att vår etik inte grundar sig på abstrakta principer och regler utan växer fram ur vår levda erfarenhet, det är genom att våga leva livet vi också lär oss att handla rätt. Känslorna, passionen, placerar hon i centrum för ett moraliskt liv, att känna och bara vara är det som gör livet värt att leva. För Kristina blir kärleken det karaktärsdanande, vi är sådana som vår kärlek är.
Drottning Kristina, målning av Sébastien Bourdon.
Rafaels framställning av Ibn-Rushd i fresken "Skolan i Aten" (1511).
Hon brevväxlade också med tidens betydande intellektuella, de franska tänkarna Blaise Pascal och Renée Descartes. Den senare bjöd hon också så småningom till Stockholm för att bli hennes hovfilosof.
"René Descartes i samtal med drottning Kristina". Målning av Pierre Louis Dumesnil.
Descartes stora och omtalade insats var hans banbrytande analys av relationen mellan kroppen och själen. Enligt den medeltida tolkningen av den antike atenske Aristoteles uppfattades kroppen och själen som en oskiljaktig enhet, men i takt med den nya vetenskapliga och mekaniska förståelsen av världen som växte fram efter renässansen under 1500- och 1600-talet, tycktes människans medvetande och materien vara skilda ting. Den uppfattningen hyste Descartes, han uppfattade just kroppen som en mekanisk maskin som styrdes enligt själens vilja som en helt oberoende substans. Aristotelikernas invändning var observationen att livet tycks strömma som en kraft genom tillvaron och att vi aldrig observerat något sådant som en levande människan utan själ eller för den delen utan kropp.
René Descartes, målning av Jan Baptist Weenix från 1649.
Descartes själv, van vid den franska värmen, blev svårt sjuk i det dragiga slottet i det vinterkyliga Stockholm och avled efter bara några månader i lunginflammation. Men hans filosofi lever kvar och i Sverige splittrade den omgående den svenska universitetsväsendet i en bitter strid. Bland hans anhängare fanns matematikern, teologen och biskopen Johan Bilberg som i sin tur fångade upp den yngre filosofen Andreas Rydelius som kom att få stor betydelse för svensk universitetsfilosofi.
Johan Bilberg.
Rydelius föddes 1671 i Linköping och var son till domkyrkokaplanen Johannes Rydelius och bror till historikern och litteraturforskaren Magnus Rydelius. Redan under skolåren uppmärksammades hans vida begåvning och som student i Uppsala influerades han sedan av Descartes tänkande. Mentorn Bilberg hjälpte honom sedan att få en professur i logik och metafysik vid Lunds universitet och så småningom blev Rydelius prästvigt och sedermera även professor i teologi samt biskop i Lunds stift.
Som teolog höll Rydelius rågången mot både dogmatiska fundamentalister och de upplysningsivrare som helt saknade respekt för Bibelordets auktoriteter. Filosofen Rydelius försökte försona det äldre aristoteliska tänkande med Descartes moderna filosofi och inte minst med den empiriska rörelse som med den berömde engelsmannen John Locke i spetsen växte fram i den anglosaxiska världen. Till skillnad från fransmännens och tyskarnas vurm för logik och matematik betonade britterna erfarenheten och sinnena som vägen till kunskap om människan och världen.
John Locke, målning av Godfrey Kneller från 1779.
Rydelius skapade en modern vetenskaplig svenska och en systematik för forskning vid svenska universitet som blev inflytelserik och långsiktig. För honom var kunskap inget självändamål utan något som ska komma till nytta, ett sätt att förhålla sig till vetande och lärdom som vi mycket väl vet ännu dominerar det svenska sinnet och samhället.
Det Rydelius själv kallad logik skulle vi i dag snarare beteckna som psykologi eller kognitionsvetenskap. Han lade ner stor tankemöda på att analysera och förstå vårt tänkande. Enligt Rydelius är våra tankar av två olika slag, de är antingen passiva eller aktiva. Passiva tankar är sådana som kommer till oss utifrån, det är förnimmelser, föreställningar, idéer och begrepp. De aktiva tankarna är sådana som kommer inifrån och handlar mer om hur vi förhåller oss till det omgivande och oss själva, enligt Rydelius har vi en helt fri vilja att styra över det.
Anderas Rydelius. Svartvit foto av Alexander Kestmans målade porträtt.
Han hävdar att vi väsentligen har tre olika sätt att närma oss tillvaron, genom våra sinnen (empiri), vårt förnuft (matematik och logik) eller vår tro (religiösa sanningar). Indelningen är viktig för honom därför att han skiljer mellan just tro och vetande, vad vi vetenskapligt kan klargöra genom sinne och förnuft, och vad som hör till religionens domän.
Enligt Rydelius är det som utmärker oss som art att vi fullt ut kan förnimma oss själva, vi kan greppa vår egen existens och reflektera över den och utifrån den existensmedvetenheten vinner vi också andra grundläggande idéer om tiden, rummet, tingen, orsakssamband och inte minst Gud. För Rydelius är vi alltså varken ett tomt ark som fylls av intryck från omgivningen eller utrustade med specifika uppfattningar redan vid födseln, vi är existensmedvetna varelser som reflekterar oss fram i tillvaron och på så vis vinner våra sanningar om den.
Samtidigt är människan enligt Rydelius bunden av en andlig strävan efter ”den högsta lycksaligheten”, en vilja att leva i harmoni med det gudomliga. När vi upplever olust eller ångest beror det på att vi riktat mot vilja mot det förgängliga i världen, vår strävan efter världslig njutning lämnar oss i torftighet och saknad efter högre mening. Rydelius påpekar att vi som människor ofta måste genomlida en djup livskris innan vi inser att det är i vårt gudomliga inre och inte ute i världen som vi finner och stiger i land på Lycksalighetens ö...