Thomas Anderberg, den kritiske existenstialisten från Norrköping.
När Thomas Anderberg var 17 år tystnade Guds röst. Världen förlorade sin glans, allt det han älskade som tidigare vibrerade av liv, musiken, konsten, litteraturen, naturen, tappade sin lyster och sken aldrig mer med samma styrka. I sin bok ”Guds moral” (1997) berättar Anderberg om hur han miste sin barnatro, umgänget med Bibeln och den kristna traditionen gjorde den nyckfulle och motsägelsefulle Herren alltmer obegriplig och omoralisk för honom. Varför vill en god och förlåtande Gud oss allt det onda som drabbar oss?
Självmordet är den enda riktigt viktiga filosofiska frågan, hävdade den franske existentialisten Albert Camus. Anderbergs doktorsavhandling i filosofi tog precis om hans andra roman ”Här ligger jag: en berättelse om överlevnad” (1989) utgångspunkten i ett lyckligtvis misslyckat självmordsförsök. Han tänkte först att självmordet kan vara berättigat, eller åtminstone inte orätt, men både som tänkare och författare fann Anderberg det moraliskt riktigt att försöka förhindra människor från att ta sina liv. Den stora frågan som därav sedan följde honom var vad som egentligen gör livet värt att leva? Han blev en slags analytisk existentialist som reflekterande och prövande sökte nya sanningar om tillvaron genom att försöka förstå tillvarons logiska struktur och våra ords egentliga mening.
Anderberg föddes 1956 och växte upp i Norrköping. Hans far var läraren, fackföreningsmannen och den liberale kommun- och landstingspolitikern Olle Anderberg och den kristna och lärda uppväxten präglade honom. Även om Gud tidigt försvann ur Anderbergs liv kom han att ägna sig åt det han älskade. Som kritiker skrev han om musik, konst och litteratur i bland annat Dagens Nyheter samtidigt som han gjorde en strålande akademisk karriär vid Uppsala universitet där han så småningom blev professor i praktisk filosofi.
Antonio Salieri. Målning av Joseph Willibrord Mähler från 1815.
Wolfgang Amadeus Mozart. Målning av Barbara Krafft från 1819.
Anderbergs filosofiska och kulturjournalistiska värv gick hand i hand. Som tänkare undersökte han musikens fenomen i ”Musikfrågor” (1985). Utifrån den antike filosofen Platons tänkande reflekterar han sökande kring vad musik egentligen är. Är det något kompositören upptäcker eller något helt nytt denne skapar (hade Antonio Salieri verkligen kunnat skriva något identiskt med Wolfgang Amadeus Mozarts verk?) och vad innebär det att framföra musik, är det ett slags medskapande? Varför är musiken meningsfull för oss? Även om den illustrerar fågelsång eller dansande elefanter avbildar den inte utan öppnar för en annan mer konstnärlig förståelse av världen. Och vad är musikens värde, kan den bedömas och fördömas på moralistiska och politiska grunder, eller ska musikaliska verk alltid värderas utifrån dess egen inre betydelse? Är det inte så att kompositören, musikern och kritikern tillsammans skapar upplevelsen vi erfar?
Andy Warhol tillsammans med sin Brillolådor på Moderna museet 1968.
Andy Warhols Brillolådor.
I ”Den stora konstsvindeln – en Brillobok” (2010) utgår Anderberg från en svensk konstskandal av internationella mått för att undersöka bildkonstens filosofi. Våren 2007 lades Andy Warhols mest kontroversiella verk ”Brillolådan” ut till Stockholms Auktionsverk, men den visade sig vara en av flera förfalskningar som tillverkats i Sverige utan den store amerikanske konstnärens vetskap. Eller var de verkligen bara kopior? En svindlande tvinnad tråd av halvsanningar och rena lögner ledde spåren till Moderna museets Warhol-utställning 1968 och den legendariske museimannen Pontus Hultén. Händelsen ställde frågor kring vad ett konstverk egentligen är, vad som skiljer det äkta från det falska och inte minst hur bildkonstens konstnärliga och ekonomiska värden flyter samman.
Pontus Hultén.
Just kritiken slog Anderberg ett slag för i sin bok ”Alla är vi kritiker” (2009) där han framhäver dess värde för det öppna och demokratiska samhället, oumbärligt för vår förmåga att ens kunna reflektera över vår tillvaro och hur vi egentligen vill ha den. Anderberg ser ett mönster hur kulturkritiken får allt mindre utrymme i offentligheten när den försvinner från pressen och medierna och hur vi samtidigt fördummas. I despotiska stater, som ayatollornas Iran, begränsas skapande och kritik medvetet för att människor inte ska kunna tänka själva och för att ge dem allt färre perspektiv på världen. Anderberg varnar för samma tendens i vårt eget land, måhända inte avsiktligt, men det pågår en social process där politiska och marknadsekonomiska intressen bildningsfientligt vill strömlinjeforma oss och göra oss lätta att leda och förleda.
Utöver ”Här ligger jag…” skrev Anderberg ytterligare tre romaner med filosofiska teman. Den kritikerrosade ”Alter ego” (1993) är en thrillerartad surrealistisk och mystisk Stockholmsskildring som berör den personliga identitetens problem. Den rotlöse skådespelaren Jonas Jonson har begivit sig till huvudstaden för att pröva lyckan och anlitas av författaren M, som tröttnat på att vara offentlig person, att tillsammans med honom skapa hans fysiska alter ego Marcus Ling. Rollen verkar först inte för krävande, men samtidigt som Jonas försöker finna sig till rätta i den labyrintiska storstaden luckras gränsen mellan verklighet och fiktion upp. Han vet snart varken ut eller in och ställs inför den oerhörda frågan: Vem är jag?
Thomas Anderberg.
Eftersom Anderberg varken kunde förlita sig på en personlig Gud eller abstrakta principer riktade han sitt filosofiska intresse mot naturvetenskapen och biologin. Han vände sig mot samtidens rädsla för vår natur, genom att djupstudera vår djuriskhet kunde vi bli mer mänskliga, anade Anderberg. Som kulturella och skapande samhällsvarelser vill vi gärna förtränga våra naturliga rötter och vårt beroende av den levande värld som omger oss. En större solidaritet med de andra djuren och naturen kan utvecklas om vi också accepterar vilka vi egentligen är. Här finns en ekologisk möjlighet, välfärdssamhällets nyttotänk är för enkelspårigt, vi måste återknyta en relation till den levande världen.
Cormac McCarthy.
Anderberg påminner här en hel del om den av honom ständigt citerade amerikanske favoritförfattaren Cormac McCarthy, vars mörka mytiska sydstatsskildringar och episka västernberättelser bygger på vissheten om våra naturliga drifter. I McCarthys romaner är våldet en ofrånkomlig del av oss och vår livssträvan pulserar i blodet som strömmar i våra ådror och spills i våra strider. Vi är en slags biologiska maskiner som drivs av ett programmerat undermedvetet som vi bara symboliskt kan närma oss med vårt språk och kultur. Civilisationen är en ständigt tynade eldslåga som förs vidare med en fackla från generation till generation som ett bleknande minne av en avlägsen himmelsk Fader. Här finns trots allt ett mystiskt element i tillvaron, det stora mysterium vi kallar ”livet”.
Intressant nog skyr vi nu biologin och den faktiska verkligheten mer än någonsin. En idealistisk feminism och vänster som bryr sig mer om ideologiska konstruktioner än världens saklägen får rita kartan och ”känna” sig fram i en tillvaro vars egentliga kvantifierbara orättvisor tillåts pågå bakom identitetspolitikens och självupptagenhetens ridåer. Samtidigt gror ett våldsamt ressentiment som slår sönder alla demokratiska strukturer med ursinnig misstänksamhet.
Hjalmar Söderberg.
Anderbergs postuma roman ”Det mesta blir aldrig av” (2014) är en slags självbiografi. Den för tankarna till hans förebilder Hjalmar Söderberg och Albert Camus och kretsar kring Anderbergs ständiga existentiella tema, att vi samtidigt som vi väljer ett liv också väljer bort andra och att vi själva får bära våra besvikelser och misslyckanden. Människans enda drivkraft är att hela tiden övervinna sig själv.
Albert Camus.
Anderbergs berättelse är ett magnetiskt fängslande kammarspel i det öppna. Han för oss till de schweiziska alperna dit Thomas (!), en svensk hotellägare i Bern, beger sig för att försöka finna sin son Marc som försvunnit under en bergsbestigning. Som sällskap har han sin brorson Johan. Den nyligen bortgångne brodern Jacob var hans ständige rival som lämnade familjens trygga borgerliga tillvaro för ett revolterande nomadiskt konstnärsliv. Thomas har karriärlystet hycklat och ljugit sig fram genom livet, medan Jacob litade på sin instinkt och drogs med av sina impulser. Rivaliteten har ärvts av sönerna, medan Marc sökt friheten i det livsfarliga äventyret har Johan blivit en distanserad, genomskådande och kontrollerande person.
En existentiell kamp utspelar sig mot de väldiga bergens fond (Anderberg kan ha varit det svenska språkets siste store naturskildrare, filmiskt in i minsta detalj speglar han insekterna, grässtråna, träden och klipporna), vem har valt rätt liv? Och vem har levt på riktigt?
Martin Heidegger 1970.
I Anderbergs roman smalnar tillvaron av. Med den tyske existentialistiske filosofen Martin Heideggers insikt om att livets vikt ligger i den löpande tidens ständiga berövande av våra valmöjligheter blir klättringen en metafor för färden mot vår slutdestination, en sorglig försoning med oss själva är allt som väntar i dödsögonblicket.
Åsa Linderborg.
”Det mesta blir aldrig av” var det sista Anderberg skrev, den hyllade romanen sammanställdes av två nära vänner, historikern, författaren och Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg och författaren, museimannen och filmskaparen Staffan Bengtsson. I efterordet skriver de om hur Anderberg alltid var i arbete och aldrig kände sig färdig, tusentals recensioner i svensk dagspress samt åtskilliga filosofiska och litterära verk.
Staffan Bengtsson.
Han skrev ”Det mesta blir aldrig av” i hast när han drabbats av en elakartad hjärntumör som raskt berövade honom det som gav hans liv mening, tankarna och orden. Anderbergs roman är en rörande filosofisk skildring av hans egen brutala biologiska nedbrytningsprocess, om det ändliga livets oundvikliga tragedi.
Det här är sista delen i serien "Filosofernas landskap" om Östergötlands tänkare från medeltiden fram till i dag.