Örberga kyrka, litografi från 1874.
Även om Axel Hägerström talade utpräglad östgötska tillbringade han som ung egentligen mest somrarna i föräldrahemmet i Örberga utanför Vadstena. Familjen flyttade dit från småländska Vireda först när Hägerström var tolv år och redan året innan hade han börjat på läroverket i Jönköping.
Örberga kyrka, september 2020.
Tidigare hade han fått hemundervisning av sin kyrkligt konservative far, den Norrköpingsburne prästen Karl Fredrik Theodor Hägerström, men fick också andliga fostran av modern Augusta Skarin, en Grännatös från väckelsereligiös miljö präglad av tron på den personliga Gudserfarenheten. Föräldrarnas olikheter tycks ha förenats i deras stora omsorg om medmänniskorna, alla pengar som blev över gick till att hjälpa de beprövade församlingsmedlemmarna. Hägerströms religiositet hade på så vis flera sidor, både lära och känsla samt ett engagemang för de svaga. Under tonåren kämpade han med frågan om hur han skulle vara en god kristen.
I hemvävd kostym och med fina betyg i bagaget begav sig den 18-årige Hägerström till Uppsala 1886. Tanken var att han skulle studera till präst, det hade alla hans förfäder varit sedan åtminstone 1500-talet. Men filosofin, tvivlet, vetenskapen och tidens socialistiska vindar tog tag i Hägerström och svepte honom bort mot ett helt annat livsöde.
Uppsala 1870. Litografi av Alexander Nay.
Den konservativa universitetsstaden var i förändring och utmanades av framåtblickande studenter. Liberalteologin hade slagit igenom med dess ambitioner att kritiskt syna Bibeln och kyrkans läror för att frigöra en mer levande och personlig tro. Inom litteraturen kom en naturalistisk våg från Frankrike där författarna försökte överträffa vetenskapen i att realistiskt skildra världen som den var. Den kontroversielle svenske företrädaren August Strindberg gick i romaner och pjäser till angrepp mot den bakåtsträvande syn som präglade hela det svenska etablissemanget från myndighetssfären och kyrkan till kulturinstitutionerna, pressen och näringslivet.
August Strindberg 1882. Xylografi av Ida Falander.
Strindberg hävdade att den tyska filosofin hade förvridit huvudet på den annars så bondförnuftige svensken. Framför allt förbannade han Uppsalafilosofen Christopher Jacob Boström som värkt fram en “verklighetsfrånvänd” statsideologi influerad av idealistiskt och romantiskt tyskt tänkande. Själv förordade Strindberg en darwinistisk och biologisk samhällsanalys med blicken riktad ner mot jorden i stället för upp mot molnen.
I slutet av 1700-talet gjorde filosofen Immanuel Kant en revolutionerande upptäckt, han insåg att vi endast kan förstå tillvaron så som den ter sig för oss som människor, aldrig hur den egentligen är beskaffad. Flera efterföljande tänkare försökte överbrygga den spricka mellan oss och världen som han blottade.
Immanuel Kant. Målning av
Johann Gottlieb Becker från 1768.
Den protestantiske teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher var en förgrundsgestalt för både liberalteologin och den tyska romantiken. Han försökte knäcka sin landsmans nöt genom att framhärda alltings organiska natur, att människan är en sammanhängande organism av kropp och ande och på så vis har vi inget medvetande som kan skilja från naturen som omger oss, vi är en del av alltet.
Detta förhållningssätt innebar för Schleiermacher att vi kan utforska världen och oss själva genom vetenskap och studier av historien. Både moral och kyrkliga dogmer förändras över tid i vårt organiska samspel med världen och varandra. Det bestående är den andliga känslan, den religiösa upplevelsen av att tillhöra en helhet och tron ger oss på så vis möjlighet att ta del av evigheten.
Christopher Jacob Boström 1865. Litografi av okänd konstnär.
Schleiermachers tänkande spreds i de lutherska länderna och influerade också Boström. Denne lärde att allting som finns grundat i Gud och utgörs av dennes tankar som är strikt överensstämmande i ett system, en rent andlig organism. Vi människor är på så vis endast vår Skapares idéer och skälet till att vi uppfattar verkligheten som motsägelsefull och ofullständig är för att vi själva bara har en begränsad uppfattning om den. Exempelvis upplever vi att naturen och omgivningen är skild från oss själva, men detta är bara vanföreställning. Vår uppgift är genom vårt förstånd förstå hur Gud tänker och rätta in oss i samklang med den ordningen.
Av Boströms filosofi följde en konservativ samhällssyn. Människan har en uppgift att fylla i sin familj och i arbetsgemenskapen, i grannskapet och i sitt stånd (präster, adel, borgare och bönder). Dessa samhällskroppens olika funktioner samlas i staten som sammanför alla människors viljor i en rättsordning företrädd av monarken. Det är denne som stiftar lagarna, men medborgarna får skydda sina rättigheter genom en maktbalanserande ståndsriksdag. Kort sagt, Boströms förverkligade idealsamhälle är den svenska konstitutionella monarkin under 1800-talet.
Det gamla konservativa Sverige föll sönder i takt med järnvägens utbyggnad. Svenska rallare år 1900.
Boström hade få kritiker och många anhängare och Hägerström genomgick under sin akademiska karriär i Uppsala en långsam process för att frigöra sig från den väldige tänkarens skugga. Tiden var på hans sida, lärdomsnestorn Svante Nordin har fyndigt illustrerat det som att det statiska boströmska systemet föll samman bit för bit för varje ny järnvägsstation Oscar II invigde. Det var inte förenligt med det dynamiska moderna samhälle som nu tog from.
Oscar II år 1900.
En viktig influens för Hägerström var de samtida tyska nykantianerna, deras ambition var återgå till Kant och försöka förena hans insikt om vår begränsande förmåga att förstå tillvaron med det faktum att de nya naturvetenskapliga framstegen faktiskt verkade öka vår kunskap om världen.
Hägerström punkterade den svenska idealismens luftslott. Han konstaterade att det vi uppfattar omkring oss är en gemensam erfarenhet som vi med nödvändighet varseblir. Det vi ser, hör och känner benämner vi på olika vis så att vi alla förstår vad vi hänvisar till i den gemensamma verkligheten. Det innebär att den värld vi erfar i tid och rum är den enda tänkbara, likt Schleiermacher uppfattar Hägerström att vårt medvetande är organiskt sammanbundet med vår kropp och den omgivande verkligheten. Att tala om det som finns bortom den fysiska tillvaro vi alla kan erfara är därför bara att ägna sig åt meningslöst fantiserande.
Det var viktigt för Hägerström att vi utforskar och diskuterar den faktiska verklighet vi alla har tillgång till och lever i. Därför blir det också centralt för honom och de efterföljande lärjungar i den så kallade “Uppsalaskolan” att få klarhet i vad vi menar med de ord vi använder för att beskriva världen och hur dessa utvecklats historiskt för att kunna tala mer samstämmigt om vår gemensamma tillvaro.
Hägerström intresserade sig av det skälet också för våra övernaturliga föreställningar och uppfattade precis som Schleiermacher att religiositet egentligen är en känsla. Men han drog sin kritik längre och frågade sig vad som fanns kvar av Gud om Han endast är något vi “känner”? Vad skiljer den känslan från andra känslor?
Till följd av den insikten förordade Hägerström en rask sekularisering av samhället, varje människa ska få friheten att själv ta ansvar för sin tro. Han tänkte sig en framtid av ren andlighet där människor inte behövde anpassa sin religiositet efter tunga dogmer.
Axel Hägerström på bild i Upsala Nya Tidning 1933.
Utifrån ett liknade resonemang hävdade Hägerström att moralen inte går att grunda i förnuft eller religiösa doktriner, våra värdeomdömen är ingenting annat än känslouttryck som springer ur de föreställningar som präglar oss utifrån de kulturer och samhällen vi lever i. Vi kan därför inte diskutera och avgöra ifall moraliska uppfattningar är sanna eller falska, utan bara förstå det sammanhang de formats i (Schleiermacher). Hägerströms idé var att förtryckande moralism och fanatism skulle försvinna med den insikten och öppna möjligheten för nya sätt att gestalta det mänskliga livet i det moderna samhället. Denna lära kom att kallas för “värdenihilism”.
Han var till skillnad från Boström en vänsterman och studerade socialismens idéhistoria. Hägerström hävdade att det socialistiska tänkandet sedan antiken och Thomas Mores samhällsutopi på 1500-talet genomgått en idémässig utveckling som ledde fram till en reforminriktad (svensk) socialdemokrati. Marxismen hade enligt honom rätt om historiens ekonomiska drivkrafter, men övergick i religiositet med sin tro på det utopiska kommunistiska samhället. Hägerström tänkte sig i stället att de olika klassintressen måste samordnas i en demokratisk ordning som balanserar dem och sätter samhällsnyttan främst.
Thomas More. Målning av Hans Holbein den yngre från 1527.
I synnerhet intresserade sig Hägerström för rättvisan. Han hävdade att lagens auktoritet vare sig har Guds eller samhällets vilja som grund, utan endast respekteras så länge den överensstämmer med en tillräckligt stor del av medborgarnas rättsmedvetande. Detta formas genom kulturen, seder och rädslan för rättsliga konsekvenser.
Precis som med religionen ville Hägerström rena juridiken från det han uppfattade var vidskepelse. Genom en stor historisk studie visade han hur det religiösa romarrikets övernaturliga tänkande levde vidare i det västerländska rättssystemet, inte minst i föreställningen om rättigheter och skyldigheter som för romarna var “magiska” befogenheter och direktiv utdelade av gudarna. De respekterades just därför att den romerska rätten betraktades som helig. I dagens samhälle är det ingen som tror på att vi går emot gudomlig vilja när vi bryter mot lagen, det är snarare en psykologi grundad i samhällskänsla, solidaritet och rädsla för mänsklig sanktion som styr våra beteenden.
För Hägerström kommer den gemensamma rättskänslan att stärkas ju mer demokratiskt och socialistiskt samhället blir, men han såg också behovet av att genom straff och lagstiftning försöka styra utvecklingen i den riktningen. Hägerströms rättsfilosofi grundade den skandinaviska rättsrealismen som fick stor betydelse för den juridiska utvecklingen i de nordiska länderna.
Karin Boye 1925.
Hägerströms projekt att överge (eller snarare omvandla) en idealistisk verklighetsuppfattning till förmån för en vetenskaplig fick stor betydelse för svenskt kultur- och samhällsliv. Hans projekt var att befria människorna från vidskepelse och fanatism. Hägerströms frihetssträvan återljuder exempelvis i Karin Boyes dikter och romankonst, en av Uppsalafilosofens många begåvade studenter.
Gunnar Myrdal.
Hans tänkande influerade centrala svenska socialdemokratiska ideologer. Nationalekonomen och Nobelpristagaren Gunnar Myrdal var en av Hägerströms studenter och i samma anda tänkte han sig att det svenska samhället skulle utvecklas genom en vetenskaplig klarhet kring mänskliga beteenden och de olika intressen som styr det. Samhällets olika viljor måste balanseras mot varandra och samordnas i kompromisser, något som också känns igen i exempelvis Saltsjöbadsandan.
Arthur Engberg 1937.
En annan student, ”hedningen” Arthur Engberg, kom som socialdemokratisk ecklesiastikminister att ventilera målsättningen om att göra Svenska kyrkan till en “folkkyrka” i folkhemmet, en allmänt andlig institution som utgick från människor egna känslor och upplevelser av det andliga, inte prästernas påbud (så har också kyrkan också i viss mån blivit).
Ingemar Hedenius 1958.
Filosofen Ingemar Hedenius, andlig arvtagare till Häggström, utkämpande under 50- och 60-talet ett framgångsrikt kulturkrig mot det kvardröjande kristna etablissemanget för att minska kyrkans grepp om olika institutioner och samhällsfunktioner till förmån för en friare svensk debatt om moraliska och politiska frågor.
Svenska socialdemokratiska jurister och politiker som Östen Undén och Vilhelm Lundstedt utvecklade Hägerströms rättsfilosofi i praktiken. I samma reformsocialistiska anda skissade Undén på hur äganderätten kunde förändrats och skapa större jämlikhet genom konsumentmakt, fackligt inflytande och statliga regleringar.
Östen Undén.
Lundstedt hävdade precis som Hägerström att mänskliga rättigheter endast är humbug och menade att samhällsnyttan alltid ska gå före individen. Det majoriteten vill är alltid rätt, all juridik bygger egentligen på att den sammanstämmer med flertalets rättsmedvetande. Därför kunde inte Lundstedt godta folkrätten och drev på för att Sverige skulle lämna Nationernas förbund 1931. Han ville förbjuda “samhällsfarliga” partier och tidningar, det vill säga inskränka den politiska friheten. Samtidigt var han för att liberalisera synen på homosexualitet och ge alla människor utrymme att få leva ut sin sexualitet.
Men Hägerström hade också lärjungar av ett helt annat slag. Juristen Karl Olivecrona blev på samma grundval uttalad nazist, eftersom lagen skapas av makten och Tysklands nationalsocialister var kraftfulla hade de helt enkelt rätten på sin sida, även i sina angreppskrig.
Axel Hägerström 1928.
Hägerström själv gick bort sommaren 1939 och slapp uppleva andra världskriget fasa, men han tycks under 30-talet själv ha börjat betvivla sin värdenihilism. Kanske kunde inte alls det toleranta och öppna samhälle han tänkte sig grunda sig på vissheten om våra känslor, snarare kunde just dessa vara förledande och bristen på gemensamma värderingar förödande.
Hägerströms tänkande har inspirerat hur socialdemokratin format Sverige fram till våra dagar och inte minst inom juridiken har hans rättsrealism haft en stark position. Saker och ting har nu ändrats, idealismen har kommit tillbaka med full kraft när svensk lagstiftning fylls av konventioner om människors- och barns rättigheter, vår samhällsdebatt präglas återigen av ideologiska föreställningar om verkligheten och kartans utseende har blivit viktigare än dess överensstämmande med landskapet.