Drottning Elizabeth II skildras ur många perspektiv i dokumentärfilmen "A portrait in parts",
Elizabeth II känns så välbekant, efter alla timmar vi tillbringat tillsammans, men kände vi henne? Jag kan bara tänka på hennes stående replik i "The crown", hennes standardkommentar till allt från världshändelser till privata angelägenheter: ett kort, återhållet "Oh!".
Hon föddes ju inte till att bli drottning egentligen. En skandalös kärleksaffär tvingade hennes far att ersätta sin bror på tronen, och andra sexskandaler och otrohetsaffärer kom att kanta hennes liv – men hon var själv aldrig involverad, bara hennes närmaste.
Det började med att hennes farbror, Edvard VIII, avgick 1936 för att få gifta sig med sin älskarinna Wallis Simpson. En skandal som skildrats på film flera gånger, Madonna gjorde sin version i "W.E." (2011). Samma år kom dokumentären "Wallis Simpson: The secret letters".
1937 tillträdde således den motvillige, stammande Georg VI, gestaltad av Colin Firth i "The kings speech" (2010), och hans tioåriga dotter Elizabeth (spelad av Freya Wilson) blev kronprinsessa.
Claire Foy som en ung Elizabeth i tv-serien "The crown", här tillsammans med George VI, spelad av Jared Harris.
När Elizabeth började skildras på allvar i fiktionen är inte gott att säga – som karikatyr och bifigur har hon förekommit i "Simpsons" och andra sammanhang. Men den som gjort mest för att berätta om henne är manusförfattaren Peter Morgan. Han har skrivit långfilmen "The queen" (2006), teaterpjäsen "The audience" (2013) och tv-serien "The crown" (som började 2016 och fortsätter senare i höst). Han om någon har försökt lyfta på kronan (och hatten) och undersöka vem kvinnan där under var.
Att han gjorde det medan hon levde kan tyckas vanvördigt. Men för mig som är uppvuxen i 70-talets vänstervåg med åsikten att alla kungligheter är parasiter och utsugare känns det närmast subversivt att han berättar om drottningen med respekt.
Helen Mirren spelade drottning Elizabeth i "The queen" 2006. Hon fick en Oscar för rollen.
Först kom "The queen", om krisen efter prinsessan Dianas död. Helen Mirren, för en svensk publik mest känd som kommissarie Tennison i "I mördarens spår", Oscarsbelönades för sitt porträtt av drottningen. Filmens teman är samma som sedan återkommit i "The crown": drottning Elizabeth är varken dum eller kyligt hårdhjärtad, men sitter fast i ett skruvstäd av traditioner och principer, och kan bara med ett försiktigt, envist lirkande ge monarkin ett modernare, mänskligt ansikte.
Claire Foy (som även spelat Lisbeth Salander) och Olivia Colman har byggt vidare på den gestaltningen i "The crown", och härnäst tar Imelda Staunton över stafettpinnen. Serien börjar strax innan hon blir drottning 1952. Ett imperium faller sönder, premiärministrar kommer och går, krig utkämpas och make, syster, barn och barnbarn förser skvallerpressen med en outsinlig ström av snedsteg och pikanta påhitt – men Elizabeth behåller greppet om tronen och handväskan, och säger då och då "Oh!". Det är svårt att inte känna sympati för henne.
Olivia Colman spelar den medelålders drottning Elizabeth i tv-serien "The crown".
Lagom till 70-årsjubileet på tronen tidigare år kom ännu en filmatisering av Dianas liv, "Spencer" med Stella Gonet som drottningen, en rolig video där den alldeles verkliga Elizabeth dricker te med björnen Paddington och en fin, annorlunda dokumentär: "Elizabeth: a portrait in parts".
Och det blir säkert fler versioner. Det är med kungligheter som med trollkarlar, hobbitar och jedi-riddare: de är sagoväsen långt borta från den grå verkligheten, och jag inser att det är därför jag har gått och blivit smygmonarkist.
Fredrik Kylberg filmspanar var fjärde vecka.