Kanalsimmare. Trudy Ederle var första kvinnan som simmade över Engelska kanalen 1926, Sally Bauer från Helsingborg blev första skandinaviska kvinna som simmade över kanalen 1939.
Hon smörjer in sig med fett, rättar till skyddsglasögonen och vadar ut i Engelska kanalen. Hon är på väg att genomföra ett vådligt äventyr, men för mig ser situationen trygg och välbekant ut. Det har bara gått ett par månader sedan jag såg kanalsimning på film senast.
Då var det "Young woman and the sea" på Disney plus, om Trudy Ederle som var första kvinna att klara den äventyrliga simturen mellan Frankrike och Storbritannien 1926.
Nu är det "Den svenska torpeden" på bio, om svenskan Sally Bauer som blev första skandinaviska kvinna att simma samma sträcka 13 år senare, 1939.
Josefine Neldén (också aktuell i tv-serien "Doktrinen") gör en fin insats i rollen som simmaren som ständigt måste gå på tvärs mot familjens och omgivningens förväntningar och fördomar, för att få genomföra sin dröm. Själva simningen blir bara ett av alla uthållighetstest hon måste utstå.
Regissören Frida Kempff långfilmsdebuterade 2021 med thrillern "Knackningar" som spelades in i Norrköping. Att genomföra ett filmprojekt är aldrig lätt, särskilt inte om man vill skapa sin egen berättelse. Hur mycket av simmaren Sallys vedermödor som symboliserar regissören Kempffs kamp kan man bara spekulera om.
"Den svenska torpeden" är en film som känns in på bara huden, med kalla hav och trovärdigt slitna 30-talsmiljöer. Den är inspelad i Estland, där allt uppenbarligen inte är renoverat än.
"Young woman and the sea" är mer påkostad och amerikanskt tillrättalagd, på gott och ont. Daisy Ridley (Rey i "Star wars") spelar en orubbligt käck och kavat simmare, med många problem som liknar Sally Bauers. Trudy Ederle tävlade i OS i Paris 1924 med usel uppbackning, motarbetades av sin far och blev förgiftad av sin egen tränare. Trots att det varit känt i 98 år hur hennes kanalsimning avlöpte blir filmen ändå spännande, på det där magiska, amerikanska sättet.
Och så är den faktiskt mer historiskt korrekt. Sally Bauer simmade i samma riktning som Trudy Ederle, från Frankrike till England. I "Den svenska torpeden" har Frida Kempff vänt på simturen. Hon har även gjort Sally Bauer till ensamstående mamma ett par år för tidigt – men trots det är "Den svenska torpeden" i slutänden en bättre film.
Likheterna är hur som helst många. Och båda filmerna slutar exakt likadant.
Det där är ett fenomen som dyker upp då och då: att två filmer handlar om samma sak samtidigt.
När det görs i Hollywood kan man ana att det handlar om industrispionage och ett osunt tävlande som bara förvirrar publiken. Några exempel: "Robin Hood" och "Robin Hood: Prince of thieves" 1991, vulkanfilmerna "Volcano" och "Dante's peak" 1997, meteor-hotar-Jorden-filmerna "Armageddon" och "Deep impact" 1998.
När det gäller kanalsimmerskorna är det sannolikt bara slumpens spel.
2 X pressfotografer: Kirsten Dunst som Lee i "Civil war" och Kate Winslet som Lee Miller i "Lee".
I år har vi dessutom kunnat se två filmer om kvinnliga pressfotografer som heter likadant. Dels filmen "Lee" med en helt fenomenal Kate Winslet i rollen som Lee Miller, som följde de allierades trupper med sin kamera genom Europa i slutet av Andra världskriget. Men också "Civil war", Alex Garlands starka och trovärdiga berättelse om ett nytt inbördeskrig som skakar dagens USA. Där spelar Kirsten Dunst den ärrade fotografen Lee – man kan tänka sig vem som inspirerade till namnet.
2 X Personakopior: Julianne Moore med Natalie Portman i "May december" och med Tilda Swinton i "The room next door".
Två filmer i år har fått samtliga recensenter att göra jämförelser med Ingmar Bergmans "Persona", och i båda spelar Julianne Moore en av kvinnorna. Först mot Natalie Portman, i "May december" och sedan mot Tilda Swinton i Pedro Almodóvars "The room next door".
2 X animerade översvämningar: Lettiska filmen "Flow´" och amerikanska "The wild robot".
Och två bioaktuella animerade filmer – amerikanska "Den vilda roboten" och lettiska "Flow" – skildrar livet i en översvämmad värld med städer som dränkts av haven.
Går man på bio så flitigt som jag ser man parallellerna. Men det händer faktiskt att jag stannar hemma i streamingsoffan som vanligt folk, och där kan man göra liknande iakttagelser.
"Dune: Prophecy" på Max är mums för oss som älskar science fiction i allmänhet och "Dune" i synnerhet. Men man får en och annan déjà vu.
– Nu kan det vara precis vilken sci fi-franchise som helst, påpekar min son när en scen utspelar sig i en mörk nattklubb, och det är helt sant. En sexscen i samma avsnitt ångar av "Game of thrones"-referenser och en rymdhamn kunde vara klippt ur valfri "Star wars"-serie.
Det är inte lätt att vara unik.
Huvudpersonen Valya Harkonnen spelas dessutom av Emily Watson, som slog igenom i Lars von Triers "Breaking the waves" 1996. Där spelade hon mot Stellan Skarsgård – som ju är Vladimir Harkonnen i "Dune".
Världen är liten, även på andra planeter.