En svensk science fiction-film, det ser man inte varje dag. ”Aniara” fick finfin kritik när den hade premiär förra veckan. Regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja verkar ha lyckats med att förvandla Harry Martinssons gamla 50-talsdystopi till en aktuell film, gjord med låg budget, smarta lösningar och djärva idéer.
Så VAR kan jag se den?
Ingenstans, verkar det. Jo, finbiografen Cnema i Norrköping visade ”Aniara” EN (1) gång i fredags, och planerar två visningar kommande helg. I Linköping, landets femte stad, får man som vanligt vänta och se. Ska ”Aniara” komma efter ett tag, som ”Sameblod”, eller ska den bli en av de där svenska filmerna som ALDRIG kommer (som ”Flocken”, ”Det vita folket” eller ”Euphoria”)?
Den stora, breda ”Britt-Marie var här” kan man däremot se precis överallt – men det vill man inte. Filmen som är baserad på en bok av Fredrik Backman, författare till supersuccén ”En man som heter Ove”, har fått genomgående dålig kritk. ”Tyvärr slarvas den givna feelgood-känslan bort”, skrev TT:s Miranda Sigander och delade ut en tvåa i betyg. ”Lyckligare kan ingen vara” var en annan ljummen kritikerflopp som visades på varenda biograf i julas.
Det finns nämligen inget samband mellan kvalitet och distribution.
Att göra film i Sverige är en delvis statlig angelägenhet, med bidrag och stödsystem. Men att visa film är en annan femma: på biograferna styr marknadskrafterna, och marknadskrafterna tror på lättsmält underhållning. Romantisk komedi med David Hellenius? Varenda salong i Sverige står redo. Brännhett drama som vunnit priser på varenda festival? Nja, kanske kan få någon udda duk i Stockholm.
Så gick det för ”Videomannen”. Den hade Stefan Sauk i huvudrollen och fick toppenkritik vid premiären i somras, men visades bara ett par veckor i huvudstaden innan den försvann. När Lena Nilsson vann en guldbagge i förra veckan för sin biroll bad hon mer eller mindre om ursäkt och sade att ”det är väl ingen som har sett den här filmen”.
Det är ett öde den delar med många andra ambitiösa svenska filmer. Vad är det för mening med att göra film som inte går att se?
Det är tur att det finns nya svenska auteurer som Peter Grönlund, mannen bakom ”Tjuvheder” och ”Goliat”. Han behöver minsann inte luta sig mot någon bestseller av Fredrik Backman. Han behöver inte sälja sig, han kan göra sina egna filmer på sina villkor.
Trodde jag, ja. Några timmar före guldbaggegalan kom nyheten att Peter Grönlund engagerats av HBO Nordic för att göra tv-serie av ”Björnstad” – efter en bok av Fredrik Backman!
Jag trodde inte mina ögon. Var det verkligen samma Peter Grönlund? Jo, faktiskt.
Nåja, för Grönlunds del innebär det att han kan nå publiken utan att några tråkiga biografägare lägger hinder. Och bäst av allt – han slipper gå på nästa guldbaggegala, slipper pinsamma presentatörer och genanta skämt och slipper höra regissörerna till ”Aniara” be om ursäkt för att ingen sett deras film.