The Tokyo toilet är 17 arkitektritade offentliga inrättningar som skapades inför OS i Tokyo 2020. Wim Wenders bjöds in för att göra en dokukentärfilm om dem, men ville göra en spelfilm i stället. Det blev upprinnelsen till "Perfect days".
Varje morgon stiger Hirayama upp, ansar mustaschen och vattnar sina sköra små krukväxter innan han startar sin skåpbil, sätter i en kassett med Lou Reed, Patti Smith eller Nina Simone, och ger sig ut på sin färd genom den japanska huvudstaden. Hans uppgift: att städa toaletter.
Tro det eller ej, men detta är en av årets bästa filmer.
Vi är nog en timme in i "Perfect days" innan Hirayama yttrar sin första replik – men det finns så många andra som pratar. Ibland rubbar något hans cirklar: en lat kollega, en systerdotter på rymmen, ett extra skift. Nästa morgon är allt sig likt igen. Hirayama stiger ut genom sin dörr, tittar upp mot himlen, andas in luften ... och ler. Oavsett väder. Hirayama betraktar Tokyo med outtröttlig fascination och vi ser staden genom hans ögon.
Det är inte så lätt att förklara varför, men magiskt är det och lycklig blir man. Och hela filmen är ett kärleksbrev till Tokyo.
"Himmel över Berlin": Curt Bois och Otto Sander letar efter Potsdamer Platz i Berlin 1987, när staden fortfarande delades av muren.
"Perfect days" är en slags återkomst för Wim Wenders. 1987 gjorde han ett annat kärleksbrev till en annan stad: "Himmel över Berlin". Det är en personlig favorit.
Två änglar vandrar osedda genom staden, som då klövs av muren, och lyssnar till människors tankar. De lägger en tröstande osynlig hand på en axel ombord på U-bahn eller på en gravid mage i ambulansen. Samtidigt anländer skådespelaren Peter Falk, känd som tv-deckaren Columbo, till Berlin för en filminspelning. Han känner änglarnas närvaro och talar till dem.
En av änglarna, Damiel, förälskar sig i en kvinna som är cirkusartist. Damiel bestämmer sig för att överge sin himmelska tillvaro, och nedstiga till jorden. Han får klart för sig att Peter Falk gjort samma resa. Nu kan han smaka på sådant bara en dödlig människa kan njuta av: kaffe, cigaretter, en konsert med Nick Cave och en kyss.
Bruno Ganz som ängeln Damiel tröstar en man i "Himmel över Berlin".
"Himmel över Berlin" återvänder jag till gång på gång, för musiken, poesin och de svartvita bilderna, för de höstgrå stämningarna och den varma röda kärleken. Då, när filmen kom, var den en aktuell bild av kalla kriget och den kluvna staden. Nu blir den för varje år ett allt mer älskat vykort från en försvunnen värld.
Wim Wenders hade gjort lysande filmer tidigare: "Den amerikanske vännen" (1977) och "Paris, Texas" (1984). Efter "Himmel över Berlin" var jag beredd att följa honom till världens ände, men just "Till världens ände" (1991) blev början på en lång rad av svagare filmer.
Wenders dedikerar "Himmel över Berlin" till "de tidigare änglarna Yasujiro, Francois och Andrej" och antyder därmed att filmregissörerna Ozu, Truffaut och Tarkovskij också hade erfarenheter från både himlen och jorden.
Särskilt inspirerad är Wim Wenders av japanske filmskaparen Yasujiro Ozu. 1985 gjorde Wenders dokumentären "Tokyo-Ga" där han gick i Ozus fotspår till de ställen där denne gjort sina filmer. Själv gick jag nyligen i Wenders fotspår genom Berlin och återfann några av de platser där han spelade in "Himmel över Berlin". Där känner man både historiens och änglarnas vingslag.
"Perfect days" hade jag då fortfarande inte sett. Den hade svensk premiär i januari, hyllades av alla kritiker och visades i Linköping någon enstaka dag när jag inte hade tillfälle att se den. I Berlin fanns den att köpa på dvd, men ni känner mig: jag vill ju helst se film på bio.
Och ibland har man tur. När jag kommit hem dök "Perfect days" plötsligt dök upp på Filmstaden igen, en enda eftermiddag i oktober. Som av en lycklig slump.
"Perfect days" finns att strömma på TriArt Play och SF Anytime. "Himmel över Berlin" finns att strömma gratis på Cineasterna.