Förmodligen den snyggaste filmen man kan se i år, skrev TT:s recensent härom veckan. Till helgen ska jag äntligen se ”Cold war”. Regissör är Pawel Pawlikowski som gjorde ”Ida” 2013 om en ung blivande nunna som konfronteras med sanningen om vad som hände under kriget – men också med jazz, dans och kärlek. ”Cold war” är mer av samma vara: 1900-tal, efterkrigstid i svartvitt.
Det är vackrast så.
Svartvitt foto är stramt, stilfullt och sensuellt. Att se alla Ingmar Bergmans filmer i kronologisk ordning innebär en lång rad monokroma skönhetsupplevelser. Jag har hittills sett 36 av filmerna i Bergman-boxen. Roliga, melodramatiska, ångestfyllda – oavsett tonläge är de vackra. Men mot slutet av 60-talet tar den vulgära färgen över och Sven Nykvists bilder förlorar sin spänst.
Det är bara ett exempel på det världsomspännande stilmässiga förfall som bredde ut sig vid den tiden. Jag är född 1966, när allt i världen fortfarande var svartvitt och snyggt och män fortfarande bar hatt. Det är förstås inget jag minns, men fotoalbumet från mitt första levnadsår bekräftar min teori: innan jag fyllt ett år förändrades allt.
25 juni 1967 spelade The Beatles live i världens första globala tv-sändning. De sjöng ”All you need is love”, omgivna av ballonger och kända gäster – i färg. Även Beatles hade växt upp i en svartvit efterkrigstid. Färg var troligen något de hade kommit i kontakt med under sina psykedeliska drogexperiment i Indien.
I och med livesändningen spreds färgen som en pest över världen. Snart tog färg över i alla sammanhang, och med färgen bredde den stora stillösheten ut sig. Män slutade klippa håret. Polisonger och byxben antog monstruösa proportioner. Hippiemodet blev en självklarhet.
Och med färgen och stillösheten kom de sociala förändringarna. Maktens män mötte motstånd. USA:s krigföring i Vietnam ifrågasattes.
Sedan dess är svartvit film små öar av estetisk lycka. Woody Allen har bidragit med ”Manhattan”, ”Stardust memories” och några till. Men han har också gjort kontrafaktiska filmer som är i färg trots att de utspelar sig i förfluten tid, som ”Radio days”.
Mer korrekt är det i filmatiseringen av Klas Östergrens ”Gentlemen” där tillbakablickarna på 60-talet är svartvita och 70-talet i färg.
Att tv-serien ”Star trek”, som började sändas 1966, var i färg redan från början är logiskt eftersom serien utspelar sig i framtiden.
Skapelsen är egentligen ämnad att vara svartvit, det bekräftas om inte annat av Wim Wenders ”Himmel över Berlin” (1987) där änglarna ser vår värld i svartvitt. När en av dem väljer att bli en dödlig människa kommer han för första gången i kontakt med köld, hunger – och färg.
Pawel Pawlikowskis ”Cold war” blir en välkommen resa tillbaka till en förlorad värld där det gick en skarp gräns mellan ont och gott, där rökning var snyggt och vetenskapens auktoritet en självklarhet. Inte som i dag, när vi alla har möjlighet att sprida vilka vansinniga påståenden som helst.