Cate Blanchett och Bradley Cooper i "Nightmare alley".
Tänk att film kan vara så vacker som "Nightmare alley". Svärta, regn, motljus, rök, svettiga kroppar i filmens inledning från en fattig, smutsig, kringresande cirkus. Sedan lyxig elegans i filmens andra halva som utspelar sig i 30-talets finare salonger. Cate Blanchett spelar psykolog, väggarna i hennes mottagning pryds av intarsia formad som rorschachtest.
Guillermo Del Toros film noir-pastisch är en visuell fest från början till slut, varenda filmruta är värd att klippa ut, förstora upp och hänga på väggen. Han får alla andra filmskapare att se slappa och slarviga ut. Man önskar att innehållet – en skröna om mord och lurendrejeri – skulle vara lika intressant som den perfekta ytan.
Ett par kvällar senare ser jag "Ur spår". Den svenska Vasaloppskomedin är osminkat vardagsgrå men oväntat gripande. Manusförfattaren Maria Karlsson har tidigare skrivit manus till "Snabba cash"-filmerna och lite tv-serier. I "Ur spår" skapar hon trovärdiga, roliga karaktärer som pratar som folk och väcker stark medkänsla. Att skidscenerna är inspelade i ganska kasst vinterväder gör inte så mycket, det bara bidrar till trovärdigheten. (Och jag som sågade svenska manus i min förra filmspaning får hoppet tillbaka, och ännu mer när jag ser "Comedy queen".)
Där har vi ytterligheterna. Å ena sidan det formfulländade konstverket, å andra sidan den engagerande berättelsen. I bäst fall möts yta och innehåll, i sämsta fall motarbetar de varandra.
Jag har sett hyllade brittiska diskbänksdraman som är så trist filmade att det blir overkligt. Jag har sett kritiker totalsåga science fiction-filmer utan att ta hänsyn till den visuella upplevelsen – som "Tron: legacy" (2010) till exempel, en neonblank, fascinerande värld tonsatt av Daft Punk.
Jag är nog ytlig, men ytan spelar roll i ett visuellt medium. Och allra, allra finast är svartvit film. Fram till mitten av 60-talet var svartvitt vardag, nu är nya svartvita filmer en sällsynt delikatess med smak av 1900-talsnostalgi.
Joaquin Phoenix och Woody Norman i filmen "C'mon C'mon."
Bioaktuell just nu är "C'mon c'mon" som förför med sina svartvita bilder. Joaquin Phoenix spelar en radiojournalist som reser runt USA och intervjuar barn om deras känslor tills han en dag måste ta hand om sin nioårige systerson. Pojken och hans morbror pratar och pratar utan att berättelsen riktigt får vingar och lyfter, samtidigt som kameran förvandlar till och med Los Angeles till en monokrom skönhet.
Solveig Dommartin och Bruno Ganz i "Himmel över Berlin" (1987).
Kanske har regissören Mike Mills hämtat inspiration från "Himmel över Berlin", Wim Wenders film från 1988. Kombinationen av svartvita stadsbilder och barnens röster i "C'mon c'mon" för tankarna till strömmen av tankar som två vakande änglar fångar upp i Berlin – minus poesin och magin.
"C'mon c'mon" är mer sevärd än minnesvärd, min favoritfilm förra året – ryska "Kamrater" – är svårare att glömma, och svartvit dessutom.
Vilgot Sjöman och Lena Nyman 1968.
En annan höjdpunkt 2021 var dokumentären om Lena Nyman, som bjöd på både svartvita filmscener från 60-talet och fult flimriga VHS-klipp från 90-talet: en blandning lika charmigt spretig som Lena Nyman själv.
Andra svartvita pärlor från senare år är polske Pawel Pawlikowskis båda efterkrigsdraman "Ida" och "Cold war", eller tjeckiska "The painted bird" från 2019 om en judisk pojkes mardrömsfärd genom Andra världskrigets Östeuropa.
Den här veckan får Kenneth Branaghs "Belfast" premiär. Filmen har sju Oscarsnomineringar och en berättelse om uppväxt, krig och kärlek. Och den är filmad i svartvitt.
Fredrik Kylberg skriver filmspaningar var fjärde vecka