Textremsa är inget den amerikanska biopubliken är särskilt van vid. 99 procent av filmerna de ser är ju deras egna, eller från Storbritannien, och de är vana vid att alla talar engelska. Att sydkoreanska "Parasit" vann Oscar för bästa film var därför en liten sensation. Men det är en film som funkar över gränserna – listigt berättad, rolig och överraskande. En värdig vinnare.
Förra året var mexikanska "Roma" nominerad till tio Oscar och vann tre, så kanske ser vi en liten våg av internationalisering i filmvärlden just nu. Den bästa svenska filmen 2019, "And then we danced", var helt och hållet på georgiska (utom titeln, då). 2020 har börjat bra med "The farewell" av Lulu Wang om amerikaner med rötterna i Kina, DC Comics "Birds of prey" i regi av Cathy Yan från Hong Kong och franska "De ovanliga".
I Sverige är det en självklarhet för oss att höra olika språk på bio och läsa den textade översättningen, medan många andra europeiska länder dubbar till sina egna språk. Att det blev så var något av en slump.
Filmprofessorn Leif Furhammar skriver i "Filmen i Sverige" (Bra böcker 1991) att den svenska biobranschen stod vid ett vägskäl när ljudfilmen slog igenom: skulle man texta eller dubba? När det svenskdubbade Hollywooddramat "En amerikansk tragedi" floppade på svenska biografer 1932 avgick textremsan med segern. Sedan dess tolererar vi enbart dubbning av tecknad barnfilm.
Amerikanerna ägnar sig inte heller åt dubbning, de gör hellre nyversioner på engelska med skådespelare de känner igen. Som nu senast nytolkningen av Ruben Östlunds "Turist" med Will Ferrell, enligt ryktet helt misslyckad.
Den gamla standardlösningen tillämpas också flitigt: att alla talar engelska oavsett var filmen utspelar sig. Det känns förlegat, både i tv-serien "Chernobyl", i brittiska "Colette" med Keira Knightley som fransk författare i ett Paris där alla pratar the queens english, och i "Jojo Rabbit" där alla tyskar spelas av amerikaner.
Den högt aktade filmpoeten Terrence Malick har valt en annan lösning i bioaktuella "A hidden life": tyska skådespelare som talar engelska i Österrike och Berlin. Det är bara en av alla saker man hinner reta sig på under nära tre timmar. "Om film ska vara så här tråkig får den inte vara så lång", konstaterar min bror efteråt.
Några dagar senare går vi på musikalpremiär: "Lizzie" på Östgötateatern. Tjusig, men svårbegriplig. Orden drunknar i musiken. Jag hade behövt en textremsa.