Blommor och kramar mötte Mika Gustafson när hon kom hem till Linköping och träffade publiken eftre premiärvisningen av hennes film "Paradiset brinner".
Det är fredag 27 oktober, en kväll för återkomster i triumf. Vidingsjösonen Lars Winnerbäck startar sin Sverigeturné i en utsåld Saab arena, med en publik på över 9 000 personer.
Samtidigt är det utsålt i Filmstadens minsta salong. 52 personer ryms här, men så många är vi sällan. Ibland sitter jag här helt ensam och ser mästerverk.
I kväll är det annorlunda. I kväll kommer regissören Mika Gustafson hit, buren på en våg av lovord och pressrosor. Det är Sverigepremiär för hennes film "Paradiset brinner", och nog känns det speciellt att hon väljer att just i kväll komma just hit, till den minsta biosalongen i staden där hon växte upp.
Hon debuterade med dokumentären "Silvana – väck mig när ni vaknat" 2017. "Paradiset brinner" är hennes första spelfilm, och redan en sensation: prisbelönt på filmfestivalerna i Venedig och London, tokhyllad av alla kritiker.
När Mika Gustafson kommer in i salong 3 efter premiärvisningen möts hon av varma applåder. Hon vill ha frågor, och ger oss långa och generösa svar.
"Paradiset brinner" ser spontan och improviserad ut, men är resultatet av sex långa år av metodiskt arbete (varav fyra år ägnades åt manusskrivande). Den handlar om tre systrar i åldrarna 17, 12 och 7 år, som lever ensamma och övergivna i ett slitet radhus i en förort.
Misär, tänker du, men "Paradiset brinner" är en lyckligt fri och konturlös film om tre flickor som lever ett lyckligt fritt och konturlöst liv. De har sitt tjejgäng och sina ganska snälla grannar. De snattar mat i affären och tjuvbadar i poolen utanför en semestertom villa. Det finns inga killar omkring dem, bara någon snäll man i periferin.
Den äldsta systern, Laura som spelas av Bianca Delbravo, säger vid ett tillfälle "min mamma är död och min pappa är sjörövare" – precis som Pippi Långstrump. Men associationerna går också till "Barnen från Frostmofjället" om sju föräldralösa syskon.
Laura är också besläktad med den självständiga Monika i Ingmar Bergmans "Sommaren med Monika" (1953). Det är en klassisk svensk exportvara: filmer om unga kvinnor som lever okonventionella liv – även om Laura inte är skildrad genom den manliga blicken.
De tre systrarna i "Paradiset brinner" spelas av amatörer: Bianca Delbravo, Dilvin Asaad och Safira Mossberg.
Premiärpubliken har många frågor, om de vilda hundarna som dyker upp här och var, och om filmens öppna slut. Mika Gustafson har gjort sin film med lätt men säker hand, hon berättar mycket i fragmentariska bilder och har amatörer i huvudrollerna. "Har du klippt mycket", frågar jag.
– Nej, det mesta är skrivet så här i manus, säger hon och prisar klipparen Anders Skov.
Efteråt ringlar köerna långa i Filmstadens foajé – men det är ingen som ska se "Paradiset brinner". Den visas bara vid några få tillfällen, för det här är inte den sortens film som väntas få storpubliken att köpa mycket popcorn.
Att Mika Gustafson är från Linköping är inget som utlandsägda Filmstaden använder i sin marknadsföring.
I rättvisans namn ska sägas att hon inte är ensam Linköpingsbo på repertoaren: härom veckan hörde Johan Rosell av sig. Han är uppvuxen i Ekholmen och jag intervjuade honom 2021 när han var aktuell med tv-serien "Sjukt". Nu har han regisserat bioaktuella barnskräckisen "Nelly Rapp – Dödens spegel", baserad på en bok av likaledes Linköpingsbördige Martin Widmark.
Den har också fått bra kritik, men mitt tips är att det är Mika Gustafson vi ser på Guldbaggegalan i vinter, med minst en bagge i händerna.