Du reser på semester till en avlägsen, tropisk ö. Du tas emot av den svenske skådespelaren Gustaf Hammarsten (ja, redan där är det läge att ana oråd). Du erbjuds en exklusiv utflykt till en paradisisk strand, tillsammans med ett litet urval resenärer. Där upptäcker du att något är fel: en äldre kvinna blir hastigt dålig, en hund likaså. Och barnen . . . växer. Du inser att tiden går för fort. Att alla på stranden åldras för fort.
Det är premissen för filmen "Old" som hade premiär i fredags. Den bygger på serieromanen "Sandcastles" (finns ej i svensk översättning). Men det viktiga är vem som regisserat: M Night Shyamalan – mannen som blivit berömd för sina överraskande slutscener.
Det började med den lille killen som såg döda människor överallt i "Sjätte sinnet" (1999). Bruce Willis spelar psykologen som försöker hjälpa honom – och som till sist inser att han själv är en av de döda.
Succén var ett faktum och Shyamalan lyckades med samma trick i "Unbreakable" (2000). Men med tiden blev förväntningarna på nya överraskande slut något av en belastning. Shyamalans berättelser blev allt mer fantasifulla, sluten allt mer långsökta och kritikerna allt mer hånfulla.
Med stämpeln "överskattad föredetting" i pannan gjorde han "Split" (2017), om kidnapparen med 24 olika personligheter. En överraskande bra film – och med ett nytt överraskande slut: "Split" var en uppföljare till "Unbreakable".
Shyamalan var het igen. Förväntningarna var på topp igen. Trilogins avslutning, "Glass" (2019), skulle knyta ihop säcken.
Jag såg om "Glass" härom veckan. Jag mindes den som en besvikelse, men nu ser jag samma skickliga berättande som i "Unbreakable" och "Split". De handlar om ett slags superhjältar, som Shyamalan förankrar i verkligheten med sitt sakliga berättande och eftertänksamma tempo. Slutet blir mest en onödig krumelur i marginalen.
Samma upplevelse får jag av "Old". Det "överraskande" slutet känns inte alldeles övertygande. Men åldrandet på stranden är spännande. Shyamalan låter en hotande känsla av osäkerhet genomsyra filmen, och strör ut nya små överraskningar längs vägen.
Berättelsen i "Old", och filmens struktur, säger samma sak: det är inte slutet som spelar roll, det är vägen dit.
Och det gäller väl även livet i stort. Det viktiga är inte hur det upphör utan hur du lever ditt liv, och vem du har vid din sida.