När nyheten om Ennio Morricones bortgång kom i måndags morse började jag med automatik nynna på ett stycke av den italienske kompositören. Och sedan ett annat, och nästa, och nästa.
När mycket filmmusik handlar om att bygga upp en stämning var han en mästare på melodier. Många gånger handlade filmerna om ordknappa våldsverkare, som sällan uttryckte några känslor. Det jobbet gjorde Morricone åt dem, med sin musik.
Några personliga favoriter:
"Casualties of war" ("Uppgörelsen" på svenska) är ett bortglömt krigsdrama från 1989 av Brian De Palma. Sean Penn spelar en svinaktig sergeant som kidnappar en vietnamesisk kvinna, Michael J Fox spelar den rättrådige soldaten Eriksson som motsätter sig övergreppen. Morricones ledmotiv är fyllt av sorg redan från början. En bit in i stycket stegras känslorna av en ordlös kör, och när man tror att crescendot redan är passerat återkommer stråkarna med ännu större kraft och smärta.
En annan bortglömd film av Brian De Palma är "Mission to Mars" från 2000. Ennio Morricones soundtrack har ett stillsamt allvar och en grace som gjorde att jag fortsatte lyssna långt efter att rymdresan var över.
Mest berömd är han förstås för sina samarbeten med regissören Sergio Leone. Morricone föddes i november 1928, Leone i januari 1929. Faktum är att de gick i samma klass i skolan hemma i Rom på 1930-talet. Vem kunde ana då att lille Sergio skulle regissera en handfull stilbildande westernfilmer och att Ennio skulle komponera den odödliga musiken till dem?
Ledmotivet till "Den gode, den onde, den fule" från 1966 är Morricones mest kända hit, en lättvisslad klassiker med lång eftersmak av krutrök, skallerorm och ond, bråd död.
Att Morricone skulle vara den mest kände filmmusikkompositören någonsin, som en och annan tyckare slog fast i måndags, får mig att undra lite. John Williams, med "Star wars", "Harry Potter" och de flesta av Spielbergs filmer på sitt cv, och fler Oscarsnomineringar än någon annan levande människa, torde vara en god konkurrent.
Men det spelar mindre roll. Jag går hem och spelar en annan favorit av Morricone: soundtracket till "Once upon a time in America" från 1984, om fyra gangsterpojkars uppväxt i New York.
Den blev Sergio Leones sista film, han dog redan 1989. Men för katoliker väntar väl ett liv efter detta, så kanske har de båda skolkamraterna från Rom återförenats på en annan plats nu.