Kulturen är under attack från första sekund i "Tenet". Beväpnade män stormar in på en scen, angriper orkestern, stampar sönder instrument.
Det är en scen laddad med viss symbolik, efter månader med publikrestriktioner som slagit hårt mot kulturlivet (och idrotten). Överallt möter man samma fråga: VARFÖR får man bara ha 50 personer i publiken samtidigt som hela Sverige får trängas i Varamobadet, på Gekås i Ullared och på uteserveringar?
Det finns ju en förklaring: Vi har lagar som reglerar offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Därför kan regeringen besluta om ett maxtak för antal deltagare. Hur många som vistas i en butik eller restaurang kan regeringen inte bestämma över på samma sätt. (TT skrev utförligt om detta 8 augusti.)
Nu har kulturministern Amanda Lind flaggat för att de ska se över lagen, så att stora lokaler kan ta in fler sittande besökare, och det tackar vi för. Men samtidigt pratade hon om två meters avstånd mellan varje besökare – och då blir det genast värre.
På biograferna är säkerheten redan nu rigorös. Filmstaden och Svenska bio öppnade igen gradvis under juli. Biljettbokningen är omgjord, så att varje sällskap med automatik omgärdas av lediga platser. Om jag bokar en biljett tar jag alltså upp tre säten. Om du går med en vän, eller hela familjen, sitter ni tillsammans. Avståndet till nästa sällskap är alltid minst två tomma säten. Varannan rad är tom, så det blir verkligen glest i salongen och därmed även glest i kassan.
Men med två meters mellanrum mellan varje besökare blir det många, många fler tomma säten. De flesta biosalonger kommer inte i närheten av 50 besökare med sådana regler, och det skulle därmed bli en försämring i stället för en förbättring.
Nåja, att stoppa smittspridningen är viktigast och vi får se hur det går. Nu kan man i alla fall gå på bio igen, och nu kommer äntligen Christopher Nolans efterlängtade "Tenet". Jag var på smygpremiär i måndags: en intensiv, omtumlande upplevelse som får en att glömma allt annat – precis som film på bio ska vara.
Agenten i "Tenet" stöter på projektiler från framtiden, som färdas bakåt i tiden. Och hela filmen, inte minst Ludwig Göranssons musik, är som en projektil från en framtid där publiken är van vid ett snabbare, mer kompromisslöst berättande. TT:s recensent har rätt: det är en film man behöver se mer än en gång. Kanske även baklänges.