2021 börjar i uppförsbacke. Mörkret är mörkare än i december. I normala fall kan ett biobesök bjuda på ett par timmars eskapism och strö ett litet glittrande lager av stjärndamm över tillvaron. Men bion är stängd, ingen Wonder Woman räddar oss och ingen tillflykt finns.
Man bör förstås inte klaga så länge man är frisk eller slipper slita i vården. Men även den som duktigt jobbar hemifrån på smittfritt avstånd från alla människor och festligheter kan hålla sig för skratt.
Hoppet står till strömmad film.
"Mank" på Netflix ska ju vara ett mästerverk. David Fincher som är en av världens skickligaste filmberättare har dammat av sin pappas gamla manus om hur "Citizen Kane" blev till och berättar historien i samma form som klassikern: svartvitt foto, analogt ljud. Gäsp, jaha, manusförfattaren söp och regissören Orson Welles tog åt sig äran. Ursäkta, men jag blir inte särskilt berörd.
Pixars "Själen" på Disney Plus har fått fin kritik, och jag tyckte mycket om "Insidan ut" som också regisserades av Pete Docter. Animationen är rekordsnygg, upptakten är fin, jazzmusiken är bedårande.... men sedan trasslar huvudpersonen in sig i livet efter detta och det blir en lång omväg till budskapet om att man ska vara tacksam.
Danska "De förbannade åren" finns på Cineasterna. Tyskland invaderar redan i första scenen. "Det här är stoff till en hel tv-serie, men tacka vet jag en koncentrerad långfilm", tänker jag belåtet. Men mitt under pågående ockupation är det plötsligt slut. Nja, en tv-serie hade nog varit att föredra ändå.
Blir det inte bättre än så här? Till slut känns rummet med matbordet, jobba-hemma-hörnan och tv-soffan som en trång u-båt längst ner på havets botten. En promenad genom en folktom stad gör ingen gladare.
Håglöst väljer jag bland filmerna på SVT Play, försöker med "I hetaste laget" som inte vill starta, ger upp och klickar på 75 år gamla "En natt i Casablanca". Det här ska inte vara någon av Bröderna Marx bästa. Men Chico, Harpo och Groucho är i högform. Jag har lika roligt som när jag var liten. Och först efter en lång stund inser jag att jag tagit den medicin jag själv brukar ordinera, den mirakelkur som Woody Allen lanserade i "Hannah och hennes systrar" 1986.
Det är där han tappar tron på allt, vandrar bedrövad runt Manhattan och in på en biograf som visar just Bröderna Marx. Där och då ser han ljuset. Och tro mig, det funkar.