Astrid Lindgrens dotter tycker inte om att det görs en film om hennes mamma. ”Unga Astrid” (premiär 14 september) handlar om författarinnans uppväxt i Småland, jobbet på Vimmerby Tidning och det oäkta barnet.
I tidningen Vi klagar Karin Nyman på att filmen inte ger någon komplett bild av moderns berömda liv, att den bara handlar om ungdomsåren, innan hon blev hela Sveriges sagotant.
”Äsch, trist gnäll”, tycker jag som gillar filmer som är based on a true story.
Det finns så många verkliga människoöden att berätta om, så många tillfällen när verkligheten överträffar dikten.
Någon kanske kommer ihåg trippelmorden i Åmsele för 30 år sedan? Två unga finländare jagades genom Sverige.
Tre år senare kom filmen ”Il capitano”, baserad på händelserna sommaren 1988. Det blev ett ramaskri – innan någon hade sett filmen. Trots att den var regisserad av Jan Troell, en av Sveriges allra mest meriterade filmskapare, och skriven av Per-Olof Enquist rasade upprörd allmänhet mot hur filmen förväntades snaska i våldet och göra underhållning av tragedin.
Men det var inte alls den sortens film. Morden visades inte ens i bild. Troell och Enquist ville försöka få grepp om det ohyggliga genom att berätta om det, som människor alltid gjort.
”Utöya 22 juli”, som visats på svenska biografer i sommar, är ett utmärkt exempel på hur film kan göra en verklig händelse påtaglig även för biopubliken. Norske regissören Erik Poppe iscensätter terrordådet på den norska ön i en enda obruten tagning. Det är mycket effektivt utan att vara onödigt blodigt. En förhärdad cyniker i min närhet blev så skrämd att hen vägrat prata om filmen efteråt.
Men filmen ”Uppsalakidnappningen” (som än så länge bara visas i storstäderna) gör mig inte lika positiv.
Den bygger också på verkliga händelser: en student från Linköping sövdes och fördes bort av två jämnåriga, och hölls i fångenskap i ett hus i Norrland tills polisen hittade honom.
Filmen saluförs som en ”svart komedi”. Nu råkar jag känna personer som är nära bekanta med den kidnappade ynglingens familj, och för dem var det sannerligen ingen komedi. Det var bara en svart, utdragen mardröm.
Aha, tänker du, när filmspanaren själv blir berörd tycker han minsann inte att det är så roligt. Men det handlar om HUR filmen görs. Jag har inte sett "Uppsalakidnappningen", men enligt Dagens Nyheters recension är den precis så okänslig och usel som jag misstänkt.
På fredag kommer en annan film baserad på verkliga händelser: "BlacKkKlansman", om hur en afroamerikansk polis lyckas infiltrera Ku Klux Klan.
Ja, det låter otroligt men har hänt på riktigt. Och det bekräftar en gammal sanning som är bra att ha med sig när vi går och röstar på söndag: rasister är idioter.
Fredrik Kylberg filmspanar varannan vecka.
Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se