Man ska ju inte vara fördomsfull, men jag gissar att de båda damerna på raden bakom mig har gått på bio för att se Mikael Persbrandt. De pratar och pratar. När filmen börjar sänker de volymen en aning, men de fortsätter prata. Efter hand reagerar de allt mer på vad de ser. Det här var INTE vad de tänkt sig!
Nej, Mikael Persbrandt spelar varken polis eller älskare i "X&Y".
Han spelar Mikael Persbrandt, känd skådespelare, kvinnomagnet och före detta missbrukare. Anna Odell spelar Anna Odell, galen konstnär. Redan i första scenen börjar de diskutera hur de ska ha sex med varandra. Ganska snart dyker vargdräkterna upp. Sedan kommer danskarna och det blir riktigt galet.
Vi hade en ganska trist recension av "X&Y" i fredags. Nu känner jag att jag måste komma till filmens försvar: "X&Y" är rolig, smart och uppfriskande annorlunda.
Persbrandt och Odell engagerar sex skådespelare som ska gestalta olika sidor av deras personligheter. Det blir lite som med de levande känslorna i Pixarfilmen "Insidan ut".
Vera Vitali är bra som Anna Odells sexuella sida, men danskarna är bäst. Trine Dyrholm går i kostym och spelar en aggressiv del av Persbrandt, Thure Lindhardt är hans gränslösa sida. Men roligast är Jens Albinus som spelar Anna Odells rädsla. Hans ynkliga uppenbarelse är en befriande kontrast till den jobbigt trygga machomannen Persbrandt.
"Nej, sånt här ser inte jag", säger den ena kvinnan bakom mig. Jag har jätteroligt medan damerna blir mer och mer provocerade av filmen. Till slut går de.
Anna Odell fick varje hederlig skattebetalare att koka över av harm när hon iscensatte sin egen psykos som en del av sitt examensarbete på Konstfack. Sedan konfronterade hon sina gamla mobbare i filmen "Återträffen", som belönades med två guldbaggar. Nu säger hon att "X&Y" är en blandning av verklighet och fiktion, och en del recensenter verkar ha svårt att se vad som är vad.
Men för mig är det uppenbart att hela filmen är fiktion: Odell och Persbrandt driver med bilden av sig själva och det som ska föreställa fragment av en urspårad filminspelning ÄR själva filmen.
Jag säger inte att det här är en film för alla. Den har elvaårsgräns, dock bör den som tar med sina barn vara beredd på att förklara en del intima detaljer efteråt. Men har du ett öppet sinnelag och lite förkunskaper om Odell och Persbrandt är "X&Y" en skrattfest.
De förfärade damerna bakom mig blir ofrivilligt medskapande. Deras upprörda reaktioner bekräftar att filmen lyckas med sin provokation. En stund efter att de gått säger Anna Odell att hon ska onanera, och då önskar jag att de varit kvar. Det skulle ha varit spännande att höra vad de tyckt om den idén.