Sänk ljudet! Sänk ljudet, säger jag! Samma visa varje kväll. Balkongdörren står vidöppen i hopp om att lite frisk luft ska strömma in. Samtidigt strömmar skottlossning, skrik och krevader ur vår tv och ut i den varma sommarnatten. Min son sänker volymen ett snäpp, lika motvilligt som temperaturen sjunker där ute.
Den som passerat utanför i sommar kan ha uppsnappat oväsen från gamla James Bond-filmer, skarpa repliker från Ingmar Bergmans 50-tal och ljuv musik från "The Lure", en polsk synthmusikal om köttätande sjöjungfrur (!).
Men det är oklart om vi stört någon: går jag ut på balkongen och lyssnar bildar allsång, fotboll och tv-deckare från alla andra öppna fönster och dörrar en sällsam symfoni i skymningen.
Sena kvällar har jag suttit ute och läst David Lynchs självbiografi "Room to dream", och noterat alla likheter mellan honom och Bergman: två arbetsmyror, som verkligen älskats av sina skådespelare och haft en rad förhållanden med kvinnliga medarbetare.
Hur har de hunnit, undrar man (att skapa så mycket, alltså). Lynch målar oavbrutet när han inte filmar, Bergman skrev manus och regisserade teater hela tiden. Men båda har samtidigt lagt minsta möjliga tankemöda på vad de ska äta. Bergman hade magsår och levde på filmjölk och Mariekex. Lynch kunde äta en likadan tonfiskmacka varje dag genom en hel inspelning.
Alltså: sluta tänk på maten, och ägna all din kreativitetet åt att skapa minnesvärda filmer i stället.
Men visst tänker man på maten. Särskilt en sommar med torka, missväxt, nödslakt och skogsbränder. Och människor som vägrar fatta.
Medeltemperaturen stiger bevisligen, och den här sommaren var en trailer för den katastroffilm vi är på väg mot. Ett varmare klimat ger oss inte fler sköna grillkvällar. Det ger oss grillförbud. Till att börja med.
Tyvärr är maten ett underskattat problem i efter-katastrofen-filmer. Mad Max fräser runt i öknen på jakt efter bensin. Blir han hungrig öppnar han en burk hundmat.
I "Interstellar" (2014) kämpar Matthew MacConaughey för att rädda sina majsfält från sandstormar och sjukdomar. Han löser Jordens problem genom en kombination av rymdfärd och tidsresa.
Jag är rädd att "Vägen" (2009), baserad på Cormack McCarthys bok, har det enda realistiska receptet. Inget går att odla, djuren är uppätna och konserverna på upphällningen. De mest hänsynslösa överlevarna äter upp sina medmänniskor.
Det är dit vi är på väg, och jag misstänker att det är de aggressiva, människofientliga klimatförnekarna i mitt Facebook-flöde som kommer att sadla om till kannibaler. Så förutom att läsa och se på film i sommar har jag tränat intensivt. Mitt mål är att vara så mager och seg som möjligt när de sätter tänderna i mig.
Fredrik Kylberg skriver om film varannan vecka. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se.