Om biograferna verkligen är "de livsfegas käraste kapell" så torde jag vara en av de fegaste.
Författaren Harry Martinson myntade uttrycket (oftast felciterat som "de livsfegas tempel") i en understreckare i Svenska Dagbladet 1941. "Vill man söka verklig förnyelse av människan så får man inte den hos den mentalitet som näres i biolokalerna", skrev Martinson, som var oroad över litteraturens försämrade villkor och julens kommersialisering – för 79 år sedan. (Ja du, Harry, allt och inget har förändrats sedan dess. Och minns du spanska sjukan som härjade när du var i tonåren? Nu har det kommit en uppföljare.)
Själv är jag oroad för filmbranschen i allmänhet och biograferna i synnerhet och inte ett dugg intresserad av verklig förnyelse för egen del. Att strömningstjänster tar över och publiken "inte orkar lyfta arslet ur Netflixsoffan", som Emma Molin uttryckte det på Guldbaggegalan, var ett hot redan före pandemin.
När Filmstaden öppnade igen 15 juli galopperade jag dit för att se "Marie Curie". Det var en på alla sätt underbar upplevelse att på nytt omslutas och uppslukas helt av en film.
Jag var övertygad om att fler tänkte som jag, och hade bråttom att boka nästa biobesök: krigsfilmen "The outpost". Lördag kväll, ny amerikansk film – det måste ju bli rusning efter vårens långa, ofrivilliga uppehåll. Jag hade fel. Medan andra semesterfirare trängdes på uteserveringarna hade jag en garanterat smittfri kväll, helt ensam i Filmstadens största salong.
Några biobesök till har det blivit ("The king of Staten island", "Greenland", två Batman-repriser och förstås "Tenet") men det som saknas nu är nya, bra filmer. Jag läser recensioner och suktar efter "Översättarna" och danska världskrigsdramat "De förbannade åren". Förra veckan fick "Psykos i Stockholm" och "Little Joe" fin kritik, men de visas bara i storstäderna (och på Cnema i Norrköping).
Filmstaden hade en suverän bredd på sitt utbud i vintras. Säkerhetsarbetet har de redan lyckats med. Nu behöver de visa mer än bara action och barnfilm om den mer svårflörtade publiken ska komma tillbaka.
Och Harry Martinson, fann han inget sevärt i "de livsfegas käraste kapell"? Kanske något bortglömt svenskt drama? Nej, men i sin artikel skrev han att Disneys "Pinocchio" var en betydande upplevelse, och att han tyckte om "Trollkarlen från Oz". Två färgglada klassiker från Hollywood som står sig än i dag.