Krigsfotografer i Andra världskriget. Andy Samberg som David Scherman och Kate Winslet som Lee Miller i filmen "Lee".
Jag trodde inte mina ögon när trailern för det svenska dramat "Så länge hjärtat slår" dök upp. Coronavirus och besöksförbud, brist på skyddsutrustning och Tegnell på tv – det känns både avlägset och lite för nyss. Och lite för osexigt.
Under den första covidvåren 2020, när biograferna stängde men uteserveringarna höll öppet som om inget hänt, funderade jag på hur pandemin skulle skildras. Jag tänkte mig kammarspel om isolering och ensamhet. Eller en brett upplagd tv-serie, "Wuhan", som följde virusets framfart i hela världen, från de första fallen i Kina till utbrottet i Iran, paniken i norra Italien och spridningen över hela Jorden – med Stellan Skarsgård, förstås, som den svenska statsepidemiologen som gick på tvärs mot andra experter.
Men den stora pandemiskildringen lyste med sin frånvaro. Det skymtade förbi några munskydd här och var, och Josephine Bornebuschs "Orca" utspelar sig under en namnlös epidemi. Samtidigt trendade Steven Soderberghs "Contagion" från 2011 på strömningssajterna, en film som hyfsat pricksäkert beskriver ett coronavirus framfart från en förkyld fladdermus i Asien till var mans luftrör.
Det var ett par tråkiga, konfliktfyllda år. Nu vill man bara stänga dörren om den tiden och glömma alltihop.
Bioaktuella "Så länge hjärtat slår" sparkar upp den där dörren och drar utan pardon in oss på demensboendet Rönngården. Rappt och effektivt berättar filmen om personalens kärleksfulla slit bland förvirrade åldringar och trasiga larm, och hur verksamheten blir ohållbar när viruset tränger in i mars 2020.
Bianca Kronlöf spelar Hanne, musiker och vårdbiträde. Samtidigt som alla hennes konserter blir inställda förvandlas vardagen på demensboendet till en skräckfilm. När hon jagar runt i de mörka korridorerna i ensam kamp mot en övermäktig fiende och sedan däckar hemma med sin katt påminner hon om Sigourney Weaver i "Alien".
Regissören Ella Lemhagen har känsla både för personregi och stilfullt bildberättande, det har hon visat sedan "Tsatsiki, morsan och polisen" 1999. I hennes pandemifilm är Stockholm grått och kallt, och alla människor känns äkta – även en viss Inger Nilsson från Kisa, i rollen som sköterskan Ann.
Så nej, det är inte för tidigt att berätta om pandemin. Inte när det görs så här bra. Hoppas att publiken förstår det.
Andra ämnen blir aldrig för gamla. Det måste ha gjorts tusentals filmer om Andra världskriget, och det är inte över än.
"Lee" berättar om fotografen Lee Miller, spelad av en urstark Kate Winslet, som följde de allierade under befrielsen av Europa, ända in i Hitlers badrum.
Robert Stadlober spelar Joseph Goebbels i "Führer och förförare".
Tyskarna själva behövde några decenniers distans innan de kunde ta itu med sin historia, nu är det min favoritgenre. Senaste guldkornet är "Führer och förförare", om Hitlers propagandachef, Joseph Goebbels. Alla hans tankar om lögnens makt pekar rakt på dagens populistiska lögnare.
Jeremy Strong som Roy Cohn och Sebastian Stan som Donald Trump i "The apprentice".
Och apropå det, är det för tidigt med en film om Donald Trump? "The apprentice", som handlar om Trumps 70- och 80-tal, har premiär 11 oktober. Den visades i Cannes och lär vara rätt så yvig, bland annat våldtar Trump (spelad av Sebastian Stan från "Avengers") sin fru i en scen. Den svenske regissören Ali Abbasi sade då att det inte är så viktigt att berätta den exakta sanningen i en film.
Jag har i skrivande stund ännu inte sett "The apprentice", så jag vet inte hur den är. Jag brukar försvara regissörens rätt att avvika från historieboken. Men just när man ska skildra den notoriske lögnaren Donald Trump kunde det kanske vara värt att försöka hålla sig till sanningen?