Det har gått 40 år sedan "Rymdimperiet slår tillbaka" hade premiär. Vi som hade förväntat oss "Stjärnornas krig 2" fick något mycket större. När Darth Vader avslöjade att han var Luke Skywalkers far blev rymdsagan plötsligt avsevärt mörkare och en verklig klassiker var född.
"Rymdimperiet", som förblivit den mest älskade av alla "Star wars"-filmer, höjde förväntningarna på alla uppföljare. Den första filmen var ett färgglatt äventyr. Den andra var en klassisk grekisk tragedi med inslag av österländsk filosofi (förmedlad av Yoda).
Redan tredje filmen, "Jedins återkomst", gav en känsla av upprepning: en till dödsstjärna, en till rymdstrid, en till okänd medlem i familjen Skywalker. "Det här är ju som Dallas", sade vi när Leia visade sig vara Luke syster, för det var den kulturella nivå 17-åringar befann sig på 1983. Men "Jedins återkomst" bjöd också på en magnifik upplösning, med Darth Vaders omvändelse, så ingen var missnöjd.
George Lucas har sagt att "de här filmerna är som poesi, de rimmar på varandra". Teman och mönster från de första filmerna går igen både i hans prequel-trilogi och den sista trilogin – inte av fantasilöshet utan för att ärftlighet och ödesbestämd upprepning är en del av berättelsen. Att nästa generation Skywalker, Leias son Kylo Ren, bytt sida i kampen mellan gott och ont är alltså helt i sin ordning, precis som att hoppet även denna gång står till en ung, obetydlig människa på en ökenplanet: Rey.
Men när okända-släktingen-greppet användes ytterligare en gång, i nionde och sista filmen, "The rise of Skywalker", ja – då kom även min tro på "Star wars" i gungning.
Jag blev ett fan redan när första filmen kom 1977. Jag har skrivit om "Star wars" sedan 1997, när specialversionerna släpptes. Jag har analyserat och försvarat filmerna i ett otal artiklar. Jag har skrivit en av världens få positiva recensioner av Episod I och kritiserat Episod III (och ångrat mig efteråt). Jag har brottats med förväntningar och besvikelser, men aldrig, aldrig kunnat vända "Star wars" ryggen.
Jag önskar att jag kunde skriva om filmerna nu utan att nämna allt hat som de utsätts för på sociala medier från "fans" som inte kan tolerera att någon utmanar deras syn på "Star wars". Deras engagemang är på samma nivå som hos supportrar vars lag råkar göra självmål, mentaliteten är densamma som hos dem som sågade ner Zlatan-statyn.
De nya, Disneyproducerade filmerna blev i mina ögon en välkommen uppryckning. Särskilt "The last jedi", som utmanade, förnyade och överraskade.
De fans som krävde att Rey skulle vara dotter till någon känd jedi förvånade mig. Jedi-riddarna hade ju en celibatsregel. Hur kan någon då tro att förmågan att använda Kraften måste vara ärftlig? Jag misstänkte att det var en poäng just att hon INTE var en Skywalker. Därmed skulle hon kunna bilda familj med Kylo Ren och trygga återväxten till en fjärde trilogi om sisådär 18 år.
(Och nu måste vi säga SPOILER ALERT: har du tänkt bli överraskad av "The rise of Skywalker" nu, fem månader efter premiären, bör du sluta läsa här.)
Alla förväntningar var förstås alldeles för höga inför premiären i december. Halvvägs in i filmen blev det uppenbart att det jag trott var en knasig fan-teori på Facebook faktiskt var filmens överraskning, och att manusförfattarna sökt sig tillbaka till beprövade lösningar och gjort Rey till en viss huvudpersons okända släkting.
Det var inte så att det förstörde filmen. Men den där närmast religiösa inställningen jag har till "Star wars" fick sig en törn. "Game of thrones" och "Avengers" slutade inte heller på topp under 2019, och vad kunde man förvänta sig av 2020? Det visste vi som tur var inget om.
I dag, 4 maj, släpps "Tre rise of Skywalker" som köpfilm. I dag kan man även strömma alla filmerna – i de länder där man har tillgång till Disney Plus. Tjänsten ska lanseras i Sverige någon gång i sommar.
På Disney Plus pågår dessutom sista säsongen av den animerade serien "Clone wars". Vi som inte kan vänta måste se den via piratsajter. Serien är nu ikapp dramatiken i Episod III och Imperiet är på väg att ta över. En bekant känsla hugger djupt in i mitt hjärta: den intensiva, brinnande kärleken till de här karaktärerna.
En aktuell reklamsnutt för hela filmserien förstärker känslan. När Han Solo säger "Kraften, jedi-riddarna... alltihop är sant" känner jag: ja, precis så är det. Amen.