Ett livs levande lejon pratar med ett vårtsvin och en surikat. De ser helt realistiska ut. Pälsen är så fluffig och fin att man vill gosa lite med Simba (som ju verkar snäll och bara äter insekter). Man borde säga "wow". Jag säger "gäsp".
Om "Lejonkungen" hade sett ut så här vid premiären 1994 skulle det ha varit en sensation. Originalfilmen var animerad för hand på det gamla hederliga sättet, "penntecknad" som vi säger hemma, med enstaka inslag av datorassistans, till exempel den skenande gnuflocken.
Årets "Lejonkungen" är helt datoranimerad. Den allt mer avancerade tekniken har gjort att det som bara var fantasi i förrgår kan se helt verkligt ut i dag.
När "Djungelboken" kom i ny version 2016 var de superrealistiska djuren verkligen fascinerande. Men man vänjer sig snabbt.
Det krävs bra berättelser också, inte bara häpnadsväckande teknik. "Lejonkungen" är bara senaste bidraget till Disneys skenande favorit-i-repris-flock. "Dumbo", som hade premiär i mars, byggde vidare på storyn i den tecknade filmen från 1941. "Aladdin", som kom i maj, var en blek version av originalet från 1992.
"Lejonkungen" efterapar sin förlaga bild för bild. Några detaljer är nya. Men den roligaste scenen, när Pumbaa kräver att bli kallad "Herr Gris", är borta.
Publiken kommer ändå, just nu i drivor. Men hur länge är det roligt?
Datoranimationen slog igenom 1993, med "Jurassic park". Då handlade det bara om ett par minuter, större delen av filmen var gjord med traditionella metoder. Den första helt datoranimerade filmen var "Toy story" 1996. Att de tidiga, lyckade exemplen handlade om dinosaurier och leksaker var ingen slump – det är lättare att skapa hårda, släta saker än mjuka saker med trovärdig päls i en dator.
Men att Pixar som gjorde "Toy story" var bra på att hitta på roliga karaktärer och gripande berättelser bidrog också starkt till den datoranimerade barnfilmens framgång. Länge ledde de utvecklingen med "Bilar", "Råttatouille" och "Insidan ut", filmer gjorda med lika mycket hjärta som digital spetskompetens.
I dag har Pixar slut på idéer. Förra året kom "Superhjältarna 2", i sommar väntar "Toy story 4". Under tiden kannibaliserar moderbolaget Disney på sin egen klassikerkatalog.
Men missförstå mig rätt: jag är väldigt tacksam för teknikens utveckling. Datoranimationen har möjliggjort så mycket filmer som tidigare var omöjliga att göra: "Sagan om ringen", den långa raden av superhjältar och de nya Star wars-filmerna.
Så är tekniken fulländad nu, när vi har verklighetstrogna lejon? Nja, att animera människor är knepigare. Det görs försök ibland med yngre versioner av kända skådespelare: Brad Pitt i "Benjamin Button", Michael Douglas i "Avengers: Endgame" och Carrie Fisher i "Rogue one: a Star wars story" till exempel. De ser ut som plast.