Det är inte ofta man får se ett drama som tar en vuxen publik på allvar och berättar med både hjärta och hjärna om kärleken, döden och andra viktiga saker. Norska filmen "Leva på hoppet" gör just det.
Anja (spelad av Andrea Bræin Hovig) är framgångsrik koreograf mitt i livet. Stor våning i Oslo, tre egna barn i åldern nio till sexton, tre äldre bonusbarn och så maken, den självupptagne teatermannen Tomas (Stellan Skarsgård). 23 december går hon till doktorn eftersom hon plötsligt ser så dåligt. En magnetkamera-undersökning ger sämsta tänkbara besked: lungcancern hon överlevde ett år tidigare har spridit sig och hon har en metastas i hjärnan.
Läkarna ger henne några månader att leva. Julen står för dörren och allt är en katastrof. Vad gör man i det läget?
Det är inte svårt att tänka sig hur detta skulle kunna skildras: sentimentalt, smetigt, orealistiskt. Den norska manusförfattaren och regissören Maria Sødahl gör det sakligt och rättframt (och hon har sina skäl: filmen bygger på hennes egna upplevelser). Anja och Tomas åker runt bland läkarna i Oslo i jakt på besked, hjälp, prognoser – och hopp.
Det är en stark film, och det är en sällsynt skildring av kärlek mellan vuxna människor.
"Leva på hoppet" visas på Filmstaden, som i övrigt mest bara visar familjefilm och tonårsskräck. Det är tunt med film för vuxna och tunt med vuxen publik på bio under pågående pandemi. I nuläget, med förstärkta restriktioner och stigande smitta, bör vi inte gå på bio alls.
För två veckor sedan ledsnade jag på Filmstadens utbud och bestämde mig för att åka till Norrköping och se "Orca" på Cnema. Samma dag skärptes restriktionerna. Det var bara att returnera biljetten och stanna hemma.
Jag hade kunnat stanna hemma i lördags också. Det är vad alla borde göra. Jag gick på bio ändå, för jag vet att det är en säker miljö utan trängsel. Och det gav mig en sådan där riktigt stor filmupplevelse som man inte får hemma. Och jag förbannade TT:s redaktion som missat att recensera just den här filmen.
Vi var bara fem i salongen. Märkligt nog kände jag alla: en kollega från Motala och en familj som jag mött hos bekanta. Alla var tagna av filmen, och lyckliga av upplevelsen. "Ska du recensera?", frågade familjen men jag sade att nej, det gör ju TT egentligen. (Men nu har jag nästan gjort det ändå. Mitt betyg: fem.)
Och när vi kommer ut i verkligheten har Joe Biden vunnit presidentvalet. Det är en fin kväll.