Många såg starten på Zack Snyders rymdsaga "Rebel moon" på Netflix i julas. Färre tyckte om den. Den bockar av kliché efter kliché – sju krigare samlas för att försvara en by från ett rövarband, känns det bekant?
Snyder slösar med visuella upplevelser, men under ytan är det tomt.
Gareth Edwards "The creator" var också slösande rik på futuristiska miljöer. Hans berättelse har större kvaliteter, men många scener känns igen från en lång rad science fiction-klassiker och Vietnamfilmer.
Båda bjöd på varsin perfekt "Blade runner"-stad. Det gjorde "The Marvels" också: ett mörkt, regnigt, neonglittrande landskap av gigantiska hus.
Vi blev alla förtrollade av helvetesvisionen av Los Angeles 2019 när "Blade runner" kom 1982. Då var det en unik upplevelse. Nu är det vardag.
Att skapa en främmande, futuristisk värld då krävde mycket tålmodigt arbete, fingerfärdighet och uppfinningsrikedom. Douglas Trumbull och hans team behövde bygga allting för hand. Husfasader etsades på metall, som perforerades och ljussattes med dioder inifrån. Flygscenerna filmades oändligt långsamt i ett rum så mättat med konstgjord dimma att ingen partikel skulle råka röra sig framför kameran.
Datoranimation har gjort allting möjligt att framställa på artificiell väg. I början såg det platt och konstgjort ut, som i "Star wars: Episod I" (1999). Nu blir det perfekt och trovärdigt (se "Avatar: the way of water" från 2022 om du inte tror mig). Den enda begränsningen är fantasin.
Och det är det som blir besvärligt. Hur fantiserar man ihop något helt nytt, när vi alla är uppvuxna med samma ikoniska förebilder? Och hur skriver man en helt ny berättelse, som inte påminner om något vi redan läst eller sett?
Superhjältefilmerna var, på riktigt, underhållande och välgjorda fram till och med "Avengers: endgame" (2019). Efter pandemin har både Marvel och DC famlat efter idéer. I brist på bättre har de öppnat dörrarna till multiversum: planet efter planet med varelser som alla på ett eller annat sätt liknar något vi redan sett i någon annan film.
Det är ett överdåd utan mening. Vi dränks i synintryck, men berättelsen är en lam upprepning.
När George Lucas gjorde "Stjärnornas krig" 1977 var det annorlunda. Fantasivärldar var det tunnsått med på bio, så allt fick oss att tappa hakan. En ökenplanet med två inhemska folkslag var en sensation. Lucas själv var inte nöjd, han hade större visioner men budgeten räckte inte till att göra verklighet av dem. Flera scener som skulle utspela sig på andra planeter förlades till Dödsstjärnan.
Nu undrar jag om inte det var en framgångsfaktor. "Star wars" hade saker vi aldrig sett, men inte FÖR många saker. De skymde inte storyn.
Samtidigt var Lucas öppen med att hans berättelse var mycket medvetet sammanfogad av bitar ur vår mytologiska historia. Det var också ovant då – nu osäkrar jag min pistol om ytterligare en frälsare presenteras som "den utvalde".
Intresset för "Star wars" och vad som influerat Lucas ledde mig till Akira Kurosawa och "De sju samurajerna" (ja, Snyder är inte den första som lånar därifrån) och så småningom till en annan ökenplanet: "Dune". Jag läste Frank Herberts bok i mitten av 80-talet. Den satte bestående spår.
David Lynchs filmversion från 1984 är säreget snygg men misslyckas med den myllrande mytologin. Tv-serien som kom 2000 får å andra sidan med allt som står i boken, men fåniga dräkter och pajiga effekter gör den till en kalkon.
Denis Villeneuve, som övertygat med "Arrival" och "Blade runner 2049", hittade den rätta vägen till "Dune" 2021. Han lyckas både extrahera det filmiska ur Herberts rika romanvärld och hålla storyn i styr, genom att skala av och låta bilderna och Hans Zimmers musik berätta.
Ökenscenerna är inspelade i Jordanien. Öknen är och förblir en miljö så tom på vardagliga detaljer att den fungerar som främmande planet. En skog, som i "Jedins återkomst", är för vardaglig. En datoranimerad hitte-på-värld blir lätt för tillgjort overklig.
Och i öknen känns de religiösa övertonerna i både "Star wars" och "Dune" naturliga. Associationerna går lätt till de miljöer där judendom, kristendom och islam spirat, och före dem zoroastrismen. Ett öde land där ingen kan undfly den ende gudens blick.
Nu stundar avslutningen, "Dune: part two" (premiär 28 februari). Från öknen skall Den Utvalde komma, ty så står det skrivet.