Katten heter Laika och dottern heter Stella (vilket betyder stjärna). Längtan efter att bli astronaut har präglat Sarahs liv sedan hon var liten flicka, men när drömmen är på väg att besannas är det inte så lätt att kasta loss från vardagslivet.
"Proxima" heter filmen som fått biopremiär mitt i coronakrisen, den visas bland annat på Cnema i Norrköping. Men distributören Triart erbjuder den även för strömning, till glädje för alla som dväljs i karantän.
Eva Green (känd från "Casino Royale" och "Penny Dreadful") spelar Sarah som brottas med allas förväntningar och ansvaret för dottern. Den amerikanska kollegan, spelad av Matt Dillon, gör inte situationen lättare med sina förminskande kommentarer. Att han reser ut i rymden är självklart – hans barn är ju hemma med sin mamma.
Alice Winocour har delvis spelat in på den riktiga raketbasen Bajkonur. Det är en europeiskt vinterblek men fin film, med känsla både för det inre dramat och rymdens lockelse.
"Lucy in the sky" (2019) börjar tvärtom i rymden och berättar om en kvinna som har svårt att återvända till vardagen efter sin hänförande rymdpromenad.
Natalie Portman spelar den amerikanska astronauten som inte kan sätta ord på sina känslor, och till slut är sammanbrottet enda utvägen. På ytan är det en snyggare film än "Proxima", på djupet har den liksom Lucy svårt att uttrycka sig.
Båda är exempel på en ny trend.
Länge skulle en resa i rymden helst utmynna i en religiöst färgad större-än-livet-upplevelse.
Stanley Kubricks "År 2001 – ett rymdäventyr" satte standarden 1968. Tarkovskijs "Solaris" (1972), "Närkontakt av tredje graden" (1977) och den första "Star Trek"-långfilmen (1979) bar stafettpinnen vidare. Christopher Nolan fulländade konceptet i "Interstellar" (2014) med en svindlande resa i både tid och rum.
Ibland funkar det inte. Brian De Palmas "Mission to Mars" (2000) var så verklighetsnära att det obligatoriska tappa-hakan-slutet kändes påklistrat.
Alfonso Cuarón skippade allt sånt och startade en ny våg av realistiska rymdresor i "Gravity" (2013). Där spelar Sandra Bullock en astronaut som kämpar för att återvända helskinnad till Jorden, punkt slut. I "The martian" (2015) tog Matt Damon sig hem från Mars, utan andliga övertoner.
Franska "High life" (2018) med Robert Pattinson och Juliette Binoche marknadsförs som något slags underverk men är en tafflig lågbudgetfilm. Svenska "Aniara" (2019) som spelades in på Finlandsfärjor lyckas däremot med att göra sin rymdresa både trovärdig och gripande.
I höstas väckte "Ad astra" med Brad Pitt stora förhoppningar. Det är en film med några verkligt fascinerande scener, bland annat en biljakt på Månen. Men i slutänden är den lika känslomässigt sluten som Brad Pitts karaktär. Han biter ihop, gör sitt jobb och åker hem utan att pulsen någonsin går upp.
Det är förstås idealiskt på verkliga rymdresor. Men som åskådare färdas jag hellre tillsammans med de mer känslosamma astronauterna i "Proxima" och "Lucy in the sky". Det blir bättre film.
Den första kvinnan i rymden var Valentina Teresjkova 1963. Den senaste var svenskamerikanska Jessica Meir, som nyligen återvände efter 204 dagar på Internationella rymdstationen. Rymden var hennes arbetsplats. Att återvända till den coronadrabbade Jorden blev desto mer overkligt, kommenterade hon i en intervju:
– Det känns som vi kommer tillbaka till en helt annan planet.