Vad sägs om en film med "enormt förtätad stämning" som gör att "man sitter på helspänn i 112 minuter"? Det är far-och-son-dramat "Falling" som får det fina omdömet av recensenten Karin Svensson på TT.
Eller det brittiska tonårsdramat "Rocks"? Filmen är "varm, medryckande och okonstlad", enligt Björn Berglund, också recensent på TT.
Båda filmerna hade premiär i fredags. För oss som inte har någon biograf att gå till just nu är recensionerna aptitretande lockrop från en onåbar värld. Som ett skyltfönster fullt av varor man inte har råd med.
Hur många gånger har kunniga skribenter visat mig vägen till de största filmupplevelserna? Oräkneliga. Det var recensionerna som gjorde det nödvändigt att åka från Motala till Stockholm i mars 1988 för att se "Himmel över Berlin". Det var recensionerna som ledde mig till "Hannah och hennes systrar" i september 1986, mitt första möte med Woody Allen.
Under min uppväxt långt ute i skogen gav recensenterna glimtar av filmer jag inte skulle kunna se på många månader. Nils-Petter Sundgrens kunniga ord och genomträngande blick i "Filmkrönikan" talade tydligast. Dagens Nyheters skribenter var mer krävande. Vissa formuleringar minns jag fortfarande, som när DN:s Eva af Geijerstam fnös åt slutet på "Blade runner" där den döende replikanten släpper "fredens vita duva" (i dag en aktad klassiker). Eller när hon sett "Jedins återkomst" och beskrev den snigelliknande Jabba som en fallossymbol och Sarlacc, en gapande monstermun i öknen, som "hans kvinnliga motsvarighet".
En vanlig vrångbild är att recensenterna bara gillar svår film och att högt betyg är lika med högtravande tristess. Min erfarenhet är att när kritikerna tänder till och börjar jubla så är det värt att lyssna. Det är de låga betygen man ska se upp med. För en luttrad kritiker kan veckans tredje varma komedi bli en plåga, medan vanliga biobesökare gråter av lycka. Och det är inte Dagens Nyheter jag konsulterar när det gäller superhjältar, om man säger så.
I september suckade TT:s recensent över tjeckiska krigsdramat "The painted bird" som "utmattar sin publik genom att stapla mänsklighetens yttersta grymheter i en blodig hög". Dagens Nyheters Kerstin Gezelius kallade samma film för "sömlöst mästerverk" och "en allegorisk gobeläng av fasor", samt berömde det svartvita fotot.
Nu kan man se filmen på Cineasterna. Både grym och grymt vacker. Tack för tipset, Kerstin!