Nu är det hög tid att vi tar ett allvarligt samtal om tidsresor. Men först måste jag utfärda en så kallad SPOILER-VARNING: om du planerar att se ”Avengers: Endgame” bör du sluta läsa här.
Den filmen väckte nämligen frågan: kan man ändra på det förflutna?
I ”Tillbaka till framtiden” (1985) färdas Marty McFly till 50-talet och ger sin töntiga pappa en del avgörande hjälp på traven. När han återvänder till 80-talet är hans föräldrar plötsligt mycket coolare än de var dagen innan. Hur blev de det? När inträdde förändringen? Blev de plötsligt förvandlade den morgonen, på grund av saker som hände 30 år tidigare?
För mig är det otänkbart.
Tänk dig att jag har en tidsmaskin. I dag, onsdag, reser jag tillbaka i tiden till i måndags och målar ett stort grönt kryss på ditt köksbord. Krysset finns inte där på onsdag morgon innan jag åker. När jag återvänder ser jag det gröna krysset som jag målade där i måndags, och det är ju logiskt för mig. Men när får du se det gröna krysset? Det var inte där i måndags och inte i tisdags och inte ens nu på morgonen innan jag gjorde min tidsresa. Så när dyker det upp? Det är den sortens ologiska tidsresor som retar mig.
Det som hänt har hänt, och ingen tidsresenär kan ändra på det. Däremot kan en tidsresenär ha haft avgörande inverkan när det hände.
Det finns bra och dåliga filmer i ämnet.
I ”Terminator” (1984) skickas en soldat från år 2029 till 1984 för att skydda Sarah Connor, som ska bli mor till en framtida frihetskämpe. Han lyckas inte bara rädda henne, han blir dessutom far till hennes barn. Det är typexemplet på en logisk – och nödvändig – tidsresa.
Uppföljaren ”Terminator 2 – domedagen” (1991) funkar tvärtom. Där reser den goda terminatorn (Schwarzenegger) tillbaka i tiden och utplånar allt som kan leda till en ond framtid. Det blir inget Skynet och inga mördarrobotar tack var hans insats. Men ... i så fall kunde han ju inte finnas. Filmen upphäver sin egen existens.
Den bästa tidsresan jag känner till sker i tredje boken och filmen om Harry Potter, ”Fången från Azkaban” (2004). Där dyker en okänd person upp och räddar Harry från dementorerna. Sedan gör han en kort resa tillbaka i tiden tillsammans med Hermione och räddar sig själv från dementorerna. Han ändrar inte på något som har hänt, men om han INTE hade gjort tidsresan skulle det inte ha hänt.
En annan favorit är ”De tolv apornas armé” (1995) där Bruce Willis skickas tillbaka i tiden för att undersöka hur en katastrof uppstod, men på vägen råkar han bidra till att utlösa samma katastrof.
I ”Avengers: Endgame” varnar Bruce ”Hulken” Banner uttryckligen för att det INTE funkar som i ”Tillbaka till framtiden”. Nu går diskussionens vågor höga (på thewrap.com, till exempel) eftersom filmen bryter mot den regeln. Somliga hävdar att varje tidsresenär skapar ett parallellt universum. Andra tycker att ”äh, slutet var så mysigt, måste ni sabba det?”
Själv vill jag bara resa tillbaka till onsdag 24 april, innan filmen började, när jag fortfarande kunde älska ”Avengers: Endgame”.