Till vänster: Stefan Löfven (S), statsminister. Till höger Rolf Lassgård i "En man som heter Ove".
Tanken kanske är långsökt, men när jag väl börjat fundera var idén svår att släppa. Och så här mitt emellan två riksdagsval kanske man kan unna sig att driva lite med våra politiker. Eftersom vi lever i lättkränkthetens tidevarv är det stor risk att någon känner sig trampad på tårna – och det är just det som är poängen.
Socialdemokraterna
En bred, folklig succé. I huvudrollen: en farbror med bakgrund i tillverkningsindustrin, som står med båda fötterna stadigt förankrade i ett flyende folkhem och har lite svårt att orientera sig i nutiden. Ja, om det finns en film som både till innehållet och framgången påminner om socialdemokraterna, så är det "En man som heter Ove".
Ove lyssnar aldrig på vad någon annan tycker, han bestämmer helst allt själv. Men under filmens gång lär han sig visa förståelse för såväl invandrare som homosexuella, och inför hotet från det onda, privata vårdbolaget får han med sig hela bostadsområdet. Alla ska med.
Till vänster: Ester Vuori och Frank Dorsin i "LasseMajas detektivbyrå - det första mysteriet". Till höger: Isabella Lövin och Per Bolund (MP).
Miljöpartiet
Om du ser dem på bild har du ingen aning om vilka de är: en okänd kille och en okänd tjej. Det beror på att de byts ut hela tiden. Miljöpartiet är som filmerna om "LasseMajas detektivbyrå". Och lika barnvänliga: när de bekämpar brott blir det inga hårda tag. Lasse och Maja gör så gott de kan, men precis som Miljöpartiet är de bara hjälpredor åt den där farbrorn som egentligen bestämmer. Polismästarn, alltså, och han spelas alltid av Tomas Norström så honom känner man igen.
Till vänster (på bilden alltså, inte på den politiska skalan): Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson (M). Till höger: Johan Rheborg och Josefine Bornebusch i "Solsidan".
Moderaterna
Här har vi en publiksuccé, som står stadigt på egna, kapitalstarka ben och struntar i Svenska Filminstitutets krav på feminism, hbtq och annat vänstertjafs. Här är alla vita, heterosexuella och framgångsrika. Moderaterna har ett och annat gemensamt med långfilmsversionen av "Solsidan". Men allt är inte frid och fröjd i villaidyllen. Det är inte så lätt att vara den vuxne i rummet när en viss irriterande galenpanna hela tiden kräver att få vara med. Ja, jag tänker alltså på Henrik Dorsins roll som Ove. I slutänden har Fredde till och med blivit släkt med honom. Och så nära band har väl inte moderaterna tänkt binda med någon ... eller?
Till vänster: Alba August i "Unga Astrid", till höger Annie Lööf (C).
Centern
Här har vi någon annan vars val av sängkamrat ifrågasatts. En klok, envis och viljestark småländska med stenhård känsla för rättvisan och en inre kompassnål som alltid pekar åt rätt håll – och ändå hamnar hon i säng med en maktfullkomlig farbror och måste sedan hantera konsekvenserna av det. Centern för tankarna till "Unga Astrid", filmen om Astrid Lindgrens ungdom. Och medan Annie Lööf sticker ut genom att vara den enda partiledaren som pratar småländska sticker Astrid, spelad av Alba August, ut genom att vara den enda som INTE pratar småländska i filmen.
Staszek Cywka och Nelly Axelsson spelar huvudrollerna i den bortglömda filmen "Jordgubbslandet".
Liberalerna
Ännu en kärleksaffär som möter hårda fördömanden, påhopp och hat. I det här fallet är det en tjej som tror på fri företagsamhet och kärlek över gränserna. "Jordgubbslandet" handlar om en polsk jordgubbsplockare och en skånsk bonddotter som blir kära i varandra. Filmen är lika ljus och hoppfull och full av tro på människans godhet som en äkta liberal. Har du aldrig hört talas om den? Du är ursäktad: väldigt få såg den på bio – ja, nästan lika få som röstar på Liberalerna.
Eva Melander i "Gräns"
Kristdemokraterna
Ytterligare en tjej med annorlunda val av sängpartner. Här har vi ett parti med rötterna i den kristna tron, och en film som också bygger på gammal vidskepelse. "Gräns" handlar om ett troll som inte känner sig hemma någonstans. Men så hittar hon för första gången någon som liknar henne, och de förenas i en unik och bisarr sexscen. "Gräns" är hyfsat skrämmande och drog hyfsat stor publik, precis som Kristdemokraterna. Och när trollet inser att sängkamraten är en brottsling som begår de gräsligaste dåd har de redan barn tillsammans.
Crazy Pictures använde gott om practical effects när de spelade in "Den blomstertid nu kommer" i Östergötland.
Sverigedemokraterna
Tänk er ett gäng killar som går sin egen väg. Medan andra flinar åt dem struntar de i alla traditionella system och gör sin helt egen grej. Och det blir en succé som chockar hela systemet. De målar upp en effektiv hotbild, där Sverige är under attack. Våldsamma händelser sätter skräck i både Stockholm och Östergötland. Ja, Sverigedemokraterna har ett och annat gemensamt med Crazy Pictures, killgänget i Norrköping som helt på egen hand gjorde actionfilmen "Den blomstertid nu kommer". De vet hur man ska skrämmas och de fick publiken med sig – medan kritikerna pekade på pinsamheter och logiska luckor.
En bild ur filmversionen av "Aniara".
Vänsterpartiet
Samtidigt, långt från den svenska verkligheten, är en liten skara på väg rakt ut i världsrymden. Det börjar som en utopi men blir snart en dystopi. Vänsterpartiet för tankarna till "Aniara", en svensk science fiction-film med höga ambitioner och pytteliten budget. Båda bygger på gamla böcker (av Martinson respektive Marx) och innehåller hopplöst föråldrade begrepp som "chefone", "mimaroben", "klasskamp" och "solidaritet". Kritikerna var positiva, medan biografägarna inte såg någon som helst kommersiell potential. Till slut går allt åt helvete.