Nej, inget blev som vanligt i pandemins skugga. 2019 såg jag 73 filmer på bio. 2020 blev det knappt hälften så många: 36 filmer på bio under de perioder Filmstaden inte var stängd. Dessutom såg jag 13 nya filmer på strömningstjänster. Sammanlagt 49 filmer, alltså.
Överraskande nog är 15 av dessa 49 filmer regisserade av kvinnor. Det är långt ifrån hälften, men mycket större andel än det brukat vara. När jag sedan plockar ut tio favoriter är den kvinnliga dominansen total. Och om man räknar huvudroller handlar 25 av de 49 filmerna om kvinnor.
Så går det alltså när filmbolagen gömmer undan James Bond, Jönssonligan och andra påkostade storfilmer. Min lista färgas förstås också av vilka filmer jag valt att se, det är ingen exakt vetenskap det här.
Här är tio minnesvärda filmer från 2020:
"Charter"
En frånskild mor hämtar barnen hos pappan och flyr till Kanarieöarna. Amanda Kernell som gjorde "Sameblod" går på djupet med alla lögner, smärtpunkter och små glädjeämnen i en trasig familj. Hennes manus förtjänar mer än en guldbagge.
"Marie Curie"
Visst, lite euforisk blev jag bara för att det var första biobesöket på fyra månader. Men regissören Marjane Satrapis porträtt av den polska fysikern och hennes strålande upptäckter var prima filmberättande.
"Helene"
Den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck var samtida med Zorn och Carl Larsson, men kämpade i mer motlut. Kärv dialog i vackert fotograferad film av Antti Jokinen som tar sig flera friheter med sanningen (apropå debatten om "The crown") men väcker både intresse och medkänsla för sin huvudperson. Och nästa år väntar succéfilmen om hennes landsmaninna Tove Jansson.
"Leva på hoppet"
Dagen före julafton faller domen: hjärntumör. Anja måste inte bara fixa hela julfirandet och hålla skenet uppe inför barn, bonusbarn och gamla pappa samtidigt som hon mår konstant illa av medicinen. Dessutom jagar hon runt Oslo på jakt efter en räddning. Och mitt i allt passar hennes valhänta och självupptagna karl (spelad av Stellan Skarsgård) på att fria till henne. Spoiler alert: den norska regissören Maria Sødahl byggde filmen på sitt eget liv.
"Birds of Prey"
Medan Marvel gör formgjutna superhjältefilmer spretar DC Comics åt alla håll, och jag älskar det. Strax efter den tunga, prisbelönta, 70-talsbruna filmen om Jokern kom den Cathy Yans fartfyllda, färgglada och feministiska historia om hans flickvän, Harley Quinn.
"Till min dotter"
Dokumentärfilmer är något helt annat än spelfilmer och hamnar sällan på mina topplistor. Men när nyblivna mamman Waad Al-Kateab filmar livet i det belägrade Aleppo under kriget i Syrien blir det mer gastkramande (och blodigare) än de flesta action- och skräckfilmer. Och lite viktigare.
En annan vinnare i samma kategori är Nathan Grossmans "Greta" som gör att man förstår både klimatets Jeanne d'Arc och resten av familjen Thunberg bättre. Båda filmerna borde vara obligatorisk tittning för näthatare.
"Proxima"
Alice Winocours film var den senaste i en liten rad av filmer om kvinnliga rymdfarare. Eva Green spelar Sarah som måste visa att hon duger både som mamma och astronaut. Några månader senare kom tv-serien "Away" där Hilary Swank spelar Emma Green (!) som måste visa att hon duger som mamma och astronaut.
"Queen and Slim"
Ett afroamerikanskt par i en bil blir stoppade av en aggressiv vit polis, vilket leder till en flykt genom ett tudelat USA. Melina Matsoukas road movie var både fin och hemsk, och kom innan George Floyd dödades och Black lives matter-protesterna bröt ut.
"The trip to Greece"
I brist på riktiga resor kunde man följa med de brittiska skådespelarna Steve Coogan och Rob Brydon på rundtur bland restauranger igen. Michael Winterbottom gjorde sin första mockumentär med dem 2010, resan till Grekland är den fjärde och allt är som vanligt: de reser, äter, pratar, tråkar varandra och tävlar om vem som är bäst på att imitera Sean Connery och Michael Caine.
"Tenet"
Christopher Nolans baklängesthriller blev årets enda stora premiär, men skulle ha stuckit ut även ett normalt år. Efter att ha mixtrat med klockan i "Memento", "Inception", "Interstellar" och "Dunkirk" vände den ambitiöse britten ut och in på tiden i en film som var så fokuserad på sin story att huvudpersonen inte ens fick ett namn. Det kanske inte är den film som berör ditt hjärta djupast, men det är underhållning på extremt hög nivå. Dessutom tonsatt av Linköpings Oscarsvinnare Ludwig Göransson.