Catherine Clinch spelar flickan som får ett bättre liv hos sin mammas kusin i "Den tysta flickan".
Försiktigt tassande smyger bioaktuella "Den tysta flickan" igång. En utsatt och utstött lillasyster skeppas iväg till mammas kusin och hennes make några timmars bilfärd bort. Hos det barnlösa paret på den irländska landsbygden får hon andas och växa. De har tid och kärlek för henne.
Men när sommaren är slut och skolstarten närmar sig måste de skjutsa hem henne igen. Det blir ett svårt avsked, ett slut där känslorna stegras, där alla sår rivs upp, där en katastrof nalkas ...
Efteråt snyftar mannen bakom mig ljudligt. Jag tror att hela publiken gråter. Det är det starkaste och mest laddade slut jag sett på länge, ett slut som bränner till hårt i hjärtat. Vad hände? Vi vet inte. Men vi glömmer knappast "Den tysta flickan".
Det är inte många filmer som definieras helt av sina slut, men några sticker verkligen ut (och nu utfärdar vi en spoiler alert: här kommer en del slut att avslöjas.)
"Apornas planet" (1968) har ett slut som ställer hela filmen på ända.
Klassiska exempel: "Apornas planet" (1968), där Charlton Heston hittar Frihetsgudinnan och inser att han varit på Jorden hela tiden. Eller "Sjätte sinnet" (1999) där Bruce Willis inser att han varit död under hela filmen.
Några favoriter slutar i tvivel. Leo DiCaprio är osäker på om han är vaken eller fast i en dröm i "Inception" (2010) men gör ett test för att avgöra – och precis när vi ska få svaret slutar filmen tvärt. "Batman v Superman" (2016) klipper likadant, efter Supermans begravning. Vi är övertygade om att superhjälten från Krypton offrat sitt liv – ända till den sista tiondelens sekund.
Tvivel är också vad som hemsöker en kvinnlig filmregissör, spelad av Vicky Krieps, i "Bergman island" (2021). Hon har sökt sig till Fårö för att försöka skriva ett slut på sitt filmmanus. Hennes make, spelad av Tim Roth, gör film som andra steker falukorv. För henne är det knepigare.
Hon går i Ingmar Bergmans fotspår på den karga ön, och hennes egna upplevelser flätas samman med filmen hon gör. Hon besöker hans grav, precis som jag gjort och Daniel Bergman gör i sin fantastiska bok "Hjärtat", och bilderna lägger sig i så många lager att jag inte är säker på vad jag sett, eller läst eller upplevt. Och den där osäkerheten kring vad som är dikt och vad som är verklighet genomsyrar "Bergman island" tills den klingar ut utan att Vicky Krieps karaktär hittat något riktigt slut.
Vicky Krieps i "Korsett".
Vicky Krieps är även dubbelt aktuell på bio i vår, som kejsarinna av Österrike-Ungern i "Korsett" och som drottning Anna av Österrike i "De tre musketörerna". Eleganta och egensinniga "Korsett" utspelar sig på 1870-talet men innehåller en och annan modern detalj – innan den tar det anakronistiska språnget fullt ut och slutar på ett modernt fartyg i Medelhavet.
Franskspråkiga "De tre musketörerna" är modern på ett annat sätt: mörk och seriös efter en rad tramsiga amerikanska versioner. Men den slutar snöpligt med orden "à suivre" – fortsättning följer.
Joaquin Phoenix spelar Beau i "Beau is afraid".
Ett annat aktuellt fall är "Beau is afraid". Amerikanske regissören Ari Aster som skildrade sin version av Hälsingland i "Midsommar" bjuder på en ny mardrömsresa: Joaquin Phoenix ska övervinna tusen motgångar för att ta sig hem till sin mor. Eventuellt är hela filmen en hallucinatorisk biverkning av medicinen han får i första scenen. Det är underhållande, uppfinningsrikt och i längden utmattande. Efter tre timmar är det som att Ari Aster bara ger upp och överger sin huvudperson.
Det är ett uselt slut.
Fredrik Kylberg filmspanar var fjärde vecka.