Min 18-årige son slår larm en söndagseftermiddag:
– "Serenity" visas i Rimforsa nästa vecka. Den lär vara så dålig att den blir rolig och twisten är helt otrolig. Vi måste åka dit och se den!
Äsch, tycker jag, den får väl premiär på Filmstaden också. Men jag har fel. "Serenity", som floppat i USA och har betyget 19 procent på Rotten Tomatoes, visas inte alls i storstäderna – bara på mindre biografer som Tjust Bio i Gamleby och Rimforsa Bio.
En vecka senare tar vi bilen söderut. Det skymmer över eklandskapet, och på ett fält betar en flock hjortar.
– Kolla, hela casten från "Bambi", säger sonen ironiskt.
Han berättar om tv-serien "The umbrella academy" och jag berättar att jag äntligen sett "Aniara". Jag gillade verkligen den svenska science fiction-filmen, där Harry Martinsons dödsdömda rymdskepp känns som en Finlandsfärja i rymden.
– Funkade alldeles utmärkt, säger jag.
– Så säger du jämt, säger sonen.
– Men min bror tyckte den var helt kass, säger jag.
– Äntligen en trovärdig åsikt, säger sonen.
Han har redan sågat min förra filmspaning och pekat på mina faktafel. "Blade" (1998) var Marvels första svarta superhjälte på bio, inte "Black Panther", och deras första filmatiserade kvinnliga superhjälte var "Elektra" (2005). Därmed inte sagt att han ALLTID har rätt.
Rimforsa är ödsligt och kallt, precis som en genomsnittlig svensk tätort brukar vara en söndagskväll i mars. På parkeringen där vi ställer oss står flera övergivna bilvrak. "De verkar taggade inför Mad Max-tiden här", säger sonen.
Men till Godtemplargården kommer en liten rännil av människor för att se en nästan okänd film. I kväll är vi 15 personer som löser biljett.
Biosalongen är stor och vacker i 50-talsstil med 184 mjuka röda fåtöljer och ridå framför duken.
En varm våg av nostalgi för mig tillbaka till kommunalhusets samlingssal på den ort i en annan del av Sverige där jag växte upp. Särskilt lyckliga söndagar kunde man se matiné där: "Aristocats", "Bernard och Bianca" och kortfilmskavalkader med Kalle Anka och Musse Pigg.
Det var små exklusiva högtider som blev början till ett livslångt filmintresse, och jag får samma känsla i Godtemplargården i Rimforsa.
Och filmen då? Tja, det börjar som en erotisk thriller med drag av film noir. Matthew McConaughey spelar machoman, Anne Hathaway är en förförisk kvinna som vill bli av med sin våldsamma make. Sedan tar alltihop en fantasifull vändning – men utan wow-känsla.
Sonen skrattar förtjust. Jag tänker att om svenska recensenter satt klorna i "Serenity" skulle den fått en tvåa, högst, och jag skulle aldrig ha sett den. Och i så fall skulle jag gått miste om den här utflykten.