Mannen bakom mig verkar ha blivit medsläpad. Hans hustru försöker förklara att filmen vi snart ska se, ”Amatörer”, handlar om en liten ort som ger sig in i ett dyrt vansinnesprojekt som ska ”sätta kommunen på kartan”.
– Är Persbrandt med?, frågar han.
– Nej, det är den andra, väser hon.
Halvvägs in i filmen skrockar han högt åt kulturkrockarna på vita duken.
– Det är Sverige i ett nötskal, säger han högt.
Regissören Gabriela Pichler och författaren Jonas Hassen Khemiri lyckas verkligen berätta om mångfald ur många olika synvinklar i ”Amatörer”, de lyckas göra individer av alla dem som brukar förbli symboler. Två flyktingkvinnor från Mellanöstern är två olika öden, med helt olika bakgrund och olika klasstillhörighet. Två rumäner kan visserligen tala samma språk men inte förstå varandra. Den ene är assimilerad medelklass i kommunledningen, den andre tiggare.
Det är en glad och klok och yvig film, och mannen bakom verkar gilla den. Men mannen framför suckar högre och högre, och mitt i filmen går han och hans fru därifrån. Blev det för mycket mångfald, för mycket glädje, eller för mycket skakig handkamera? Vem vet.
”Amatörer” har nästan hunnit sluta visas, men ”den andra” filmen om att sätta sin kommun på kartan är en publiksuccé: Filip & Fredriks ”Tårtgeneralen”.
Det är roligt att se hur de oförskräckt blandar genrer. Samtidigt som filmen är ett drama med skådespelare i tidstrogen kostym är det också ett reportage där Filip Hammar berättar om sina personliga minnen, och till slut klipper in de verkliga personerna.
Bäst är porträttet av Filip Hammars far, opraktisk och världsfrånvänd frankofil i basker, och kärleken mellan far och son. Men det håller inte min son med mig om.
– Försök inte få med mig på en svensk film igen. I speak with my wallet, säger han.
Hans egen far, opraktisk och världsfrånvänd cineast utan basker, pekar på affischen för den kommande premiären ”Jimmie” och påpekar att det är en svensk dystopi om en liten pojke på flykt undan diktatur, krig och förföljelse i Sverige. (Ja, titelns ”Jimmie” är alltså den lilla pojken, det var väl ingen som tänkte på någon annan med det namnet?)
Det saknas annars inte stoff i den svenska vardagen för att göra dramatisk film.
Varför inte ett drama baserat på verkliga händelser, fyllt av otrohet, ränker, intriger, lögner, gräl och offentliga uppgörelser på högsta nivå, med 18 tunga skådespelare i de prestigefyllda huvudrollerna?
Titeln, som redan osar av skandal och maktspel, blir helt enkelt ”Svenska Akademien”.