Astronauten Neil Armstrong säger inte mycket. Drar sig undan. Drar bara på munnen när hans rymdkapsel lyckas docka med en annan farkost i omloppsbana kring Jorden.
Ja, "First man" hade kunnat bli en präktig amerikansk framgångssaga, men filmen om månlandningen 1969 känns närmast skandinavisk i sin kärvhet.
När Ryan Gosling i huvudrollen tar sitt berömda kliv och yttrar de berömda orden är det en kort mening för mänskligheten men ovanligt många ord för Neil Armstrong.
Han hade förvisso både en livsfarlig arbetsuppgift och ett personligt trauma att bära på men framstår oväntat mycket som en grubblande dysterkvist i den här filmen.
Men han är inte ensam om att hänga läpp på bio just nu. I "Christoffer Robin & Nalle Puh" har den lilla pojken blivit en vuxen och bekymmerstyngd man, som får oväntad hjälp av sina gamla gosedjur.
Filmen är lite trevande, tills åsnan I-or flyter in i handlingen. För oss som tenderar att se allt i svart är han en kär ikon. I-or är sig lik från A A Milnes böcker, men hans bittra kommentarer har fått en modernt sarkastisk och självironisk touch, som gör en varm och fin familjefilm extra rolig.
Garanterat humorfritt är det i svenska filmen "Goliat". De östgötska amatörskådisarna gör ett suveränt jobb, all heder åt dem. Men regissören Peter Grönlund vältrar sig i så mycket hopplöshet att inte ens I-or delar hans mörka världsbild.
Grönlunds förra film, "Tjuvheder", var en frisk fläkt. "Goliat" hyllas för sin realism – men kanske är jag för präglad av amerikansk film, för jag har svårt att ta till mig den här berättelsen om att ge upp, lägga ner alla ambitioner, acceptera sitt öde och fullfölja det sociala arvet.
Verkar det deppigt? Vänta, det blir värre.
Efter att ha sett alla dessa dysterkvistar på bio plockar jag fram nästa klassiker ur min Bergman-box: "Nattvardsgästerna" från 1963. Den utspelar sig en grå söndag i november. Gunnar Björnstrand spelar en självupptagen präst med influensa som tappar tron på Gud, och ger en deprimerad man (Max von Sydow) så usel hjälp att han går ut i skogen och skjuter sig. Mörkret är maximalt.
Men det finns bot mot deppigheten.
I lördags kväll, i behov av lite feelgood efter "First man", såg jag om favoriten i "Hannah och hennes systrar" från 1986. Den handlar också om att anfäktas av religiösa tvivel. Woody Allen spelar mannen som testar att bli katolik eller att gå med i Hare krishna innan han deppar ihop, misslyckas med att skjuta sig och planlöst vandrar runt Manhattan ... tills han hamnar i en biograf där en klassiker med Bröderna Marx visas.
Då ser han ljuset.
"Allt är ju inte trist. Jag insåg att det är bättre att sluta leta efter svar jag aldrig kan få, och i stället passa på att njuta av livet medans det pågår", säger han. Och bästa sättet att njuta av livet, enligt Woody Allen, är alltså att se om en gammal favoritfilm.
Jag kan bara hålla med.