Sett någon afrikansk film på sistone? Någon japansk? Eller ens någon fransk? Det finns en hel värld där ute, och det görs film i alla väderstreck, men det vi ser på bio är övervägande amerikanskt och svenskt.
Det är som att äta hamburgare, hamburgare, hamburgare och ibland köttbullar när det finns en hel buffé av spännande smaker.
I helgen avslutades Stockholms filmfestival med prisutdelning. Vinnarna kom från Frankrike, Iran, Chile och Storbritannien. En kvinna från Zambia vann priset för bästa debutfilm.
Och i dag, onsdag, börjar filmfestivalen Flimmer i Norrköping. Programmet är brett.
Invigningsfilmen ”Steg för steg” är fransk, och handlar om ungdomar som tillsammans lär sig att leva med svåra funktionshinder.
Sedan kan man välja mellan det slovakiska tonårsdramat ”Filthy”, en biopic om Marie Curies liv och den tunisiska filmen ”Skönheten och odjuren” om en kvinna som kämpar för sin heder. Eller dokumentären ”Radio Kobani” om en ung, kurdisk kvinna som för sin egen strid mot IS. Eller Sally Potters nya film ”The party” med en all-star-cast som inkluderar Bruno Ganz, Timothy Spall och Patricia Clarkson. Och mycket, mycket annat.
Om allt detta verkar främmande och suget efter hamburgare blir för stort finns även amerikanska science fiction-thrillern ”Rememory” med Peter Dinklage, den stora stjärnan från ”Game of thrones”.
Det är när man vågar sig utanför allfarvägarna man kan få de intressantare filmupplevelserna. Filmfestivaler är dock inte något vi alla är bortskämda med. Men det finns andra lösningar. Sveriges förenande filmstudios är ett nätverk som förser över hundra orter runtom i Sverige med kvalitetsfilm.
På så sätt har medlemmarna i Mjölbys filmstudio i höst kunnat se ryska mästerverket ”Leviatan”. I Motala var filmstudions senaste visning ”Sameblod” och i Västervik visades fina japanska dramat ”Efter stormen” i måndags.
Första gången jag gick med i en filmstudio var på gymnasiet. Sena torsdagskvällar pulsade jag genom snön till biografen i Mora, där jag fick mina första möten med Kurosawa, Wajda och Tarkovskij. Tyskaglosor och mattetal kom i kläm de där kvällarna, men fönster öppnades till andra världar och andra berättelser på andra språk.
I höst har jag äntligen gått med i filmstudion Cinemax i Linköping. Vi har sett Isabelle Huppert i ”Elle”, Jeff Bridges i ”Hell or high water” och mycket annat. Filmerna har varit helt olika, men manus och skådespelarinsatser har genomgående varit femstjärniga.
I kväll, medan premiärpubliken i Norrköping går på Flimmer, bänkar vi oss för att se ”I called him Morgan” – tokhyllad svensk dokumentär om en jazzstjärna.
Det var mest för den jag gick med i filmklubben, men jag fick så mycket mer på köpet.
Fredrik Kylberg filmspanar varannan onsdag. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se