Behöver vi superhjältar? Ja, att döma av biopublikens intresse för trikåklädda brottsbekämpare gör vi det. Superhjältarnas bästa tid är nu, och det är lite märkligt med tanke på hur gamla de är.
Black Panther, huvudperson i filmen som har premiär den här veckan, gjorde debut som seriefigur 1966. Han var den första svarta superhjälten, och föddes rakt in i medborgarrättsrörelsens Amerika. Den radikala afroamerikanska rörelsen Black Panther Party startades senare samma år, kanske tog de namnet från seriefiguren.
Jämfört med sina kollegor är 52-årige Black Panther dock blott en yngling. DC Comics stjärna Stålmannen såg världens ljus när världen var som mörkast, i depressionens 1938, och Batman kom året därpå, lagom till krigsutbrottet.
Hjältarna från Marvel comics debuterade i början av 60-talet: Fantastiska fyran, Spindelmannen, Hulk, X-men, Iron man och många fler.
Om de gamla DC-hjältarna föddes i en tid av diktaturer, rasism och vapenskrammel är det lätt att koppla Marvels framgångar till Kalla kriget och Kubakrisen.
Om detta måtte det väl ha skrivits och forskats tänker jag, men jag har svårt att hitta några belägg för mina teorier.
Att superhjältarna fick ett uppsving i början av 60-talet tillskrivs i stället The comic code, ett etiskt regelverk som infördes 1954 när den amerikanska ungdomen ansågs vara i fara på grund av våldsamma serier med inslag av skräck och, värst av allt, sex.
De trygga och rejäla superhjältarna framstod då som ett hälsosammare alternativ. DC Comics gjorde succé 1960 med ”Justice League”, vilket inspirerade Stan Lee på Marvel comics att skapa sina egna figurer.
Och varför behöver vi superhjältar i dag? Varför görs det så många filmer om superhjältar nu?
Jag har hört frågan ställas av kulturjournalister i P1 och fnyst föraktfullt. För mig har svaret varit självklart: det har inte handlat om något behov eller någon tidsanda. Det handlar om att man KAN göra filmerna nu, att datoranimationens utveckling har frigjort fantasin och gett filmindustrin möjlighet att ge liv åt alla de berättelser vi längtat efter att få se, som Tolkiens sagor och seriefigurer.
Men kanske finns det andra orsaker också, i en värld av svårlösta kriser.
Har man sett Wonder Woman slå ut halva tyska armén under första världskriget kan man inte låta bli att längta efter att riktiga levande superhjältar ska träda in och reda ut några pågående konflikter. Tänk er Hulk i Syrien, till exempel. Eller Deadpool mot IS.
Tills det händer får vi nöja oss med att inspireras och roas av DC:s och Marvels växande skara av hjältar på bio. Välkommen i gänget, Black Panther!
Fredrik Kylberg filmspanar varannan vecka. Mejla gärna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se