En av höstens mer uppmärksammade filmer är "Sorry we missed you" av Ken Loach, om en vanlig familj i Storbritannien som är på väg att knäckas av det moderna arbetslivet. Han kör budbil 14 timmar om dagen, hon flänger med buss mellan gamla och handikappade som behöver hemtjänst.
Det är en film man blir upprörd av. Efteråt vänder en kvinna sig om och säger till hela biosalongen: "Jag har bott i London, det är precis så där det är". Fler reagerar, diskussioner bryter ut i bänkraderna. "Nu är det revolution på gång", tänker jag.
Reaktionerna förstärker min upplevelse av filmen. Det är samma sak när det utbryter applåder. Som när Stan Lee, nyligen avliden, dök upp i "Captain Marvel" och möttes av publikens kärlek. Eller premiären på "Star wars: The Force awakens" 2015, när fansen jublade åt alla gamla kära favoriter de fick återse – inklusive rymdskeppet Millennium Falcon.
I torsdags var det fullsatt och andäktigt tyst när Filmstaden visade dokumentärfilmen om Depeche Mode. När den var slut började någon applådera och vi andra hängde på, förenade i gemensam tacksamhet till bandet som betytt så mycket för oss.
Dagen därpå ringde en upprörd man till redaktionen och undrade var han kunde se Martin Scorseses nya film, "The irishman". Den fick ju fina recensioner överallt, men i bioannonserna syntes den inte till. Jag förklarade att den visas på Netflix.
Ja, så är det. Martin Scorsese, en av världens mest respekterade regissörer, är förvisad till en tv-kanal. Det var bara Netflix som ville finansiera hans nya film så då hamnar den där, efter ett ynkligt fåtal biovisningar. ("The irishman" visades på Cnema i Norrköping och på Rimforsa bio i söndags kväll, och 7 december visas den ytterligare en gång på Cnema. Det är de enda planerade biovisningarna i Östergötland i nuläget, så vitt vi vet.)
Likadant är det med Noah Baumbachs nya film: "Marriage story", med Adam Driver och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Och glöm inte Alfonso Cuaróns "Roma", kanske förra årets bästa film. Storslagna, svartvita bilder, som gjorda för att visas på stor duk, men endast tillgängliga på Netflix.
En bedrövlig utveckling, tycker jag. Film kommer bäst till sin rätt på bio, på betryggande avstånd från allt som kan störa i hemmet. Strömningstjänsterna har andra fördelar. Tv-serier som "The crown" är prima exempel på ett berättande som inte ryms i två timmar biofilm.
Jag kanske ser "The irishman" hemma i soffan på lördag, äter en bit, tar ett glas vin och somnar i så fall förmodligen innan Scorseses tre-och-en-halv-timmars-epos är slut. Eller också går jag på bio, ser "Knives out" och får en helgjuten filmupplevelse.