Berättelsen om Martin Bengtsson som fick ett proffskontrakt med Inter redan som tonåring är intressant, och Erik Enge gör en fin insats i huvudrollen i Ronnie Sandahls film. Men "Tigrar" är en svår film. Kameran hänger envist fast vid Erik Enges sammanbitna ansikte i nästan två timmar, och på äktsvenskt modernt manér har han knappt några repliker.
Det var likadant med "Borg", som Ronnie Sandahl skrev manus till, och samma sjuka präglar bioaktuella "Pleasure" om en ung svensk tjej som reser till Los Angeles för att bli porrstjärna. Som publik får man betrakta huvudpersonens trumpna min och gissa sig till vad han eller hon tänker och känner.
Är det här en sorts film som går hem bland amerikaner? Glöm det. Svenska Filminstitutet har som vanligt stirrat sig blinda på en film som sticker ut, har hög verkshöjd och får fin kritik, och glömt att det är starka, engagerande berättelser som griper tag över språkbarriärerna.
Förra året blev Amanda Kernells "Charter" Sveriges bidrag. En film med knivskarpt manus om en plågsam skilsmässa. Det funkade inte alls. Jag tror att "Min pappa Marianne", där Rolf Lassgård spelar prästen som släpper fram sin inre kvinna, skulle haft mycket större chans.
I år gissar jag att nya versionen av "Utvandrarna" som får premiär i jul skulle vara ett bättre val.
Men "Tigrar" är sevärd. Jag såg den veckan efter premiären, helt ensam i salongen. Sedan försvann den fort från repertoaren.