Drama
Regi: Sanna Lenken
Med: Rebecka Josephson, Amy Deasismont, Annika Hallin.
Åldersgräns: 11 år
En lillasysters lott är att stå på tå och treva efter ett dörrhandtag – att se storasyster eller storebror kliva in genom dörren till vuxenlivet och längta, längta efter att få följa efter. Allt för att inte mista barndomens trygga ressällskap.
Så är det för tolvåriga Stella. Hon är en härlig unge, bubblande av glädje och energi. Men helst av allt vill hon vara som storasyster Katja, konståkningslöftet som går helt upp i sin träning. När Katja drabbas av ätstörningar drar hon in Stella i ett virrvarr av lögner och utpressning, som lägger ett mörkt raster över syskonkärleken.
Priserna har haglat över Sanna Lenkens debutlångfilm, och det är inte svårt att förstå varför. Skådespelarinsatserna är helgjutna, särskilt Rebecka Josephson som den ömsom sprudlande, ömsom iakttagande Stella. Amy Deasismont, mer känd som den ohämmat positiva popartisten och barnprogramledaren Amy Diamond, plockar fram ett mörker som är omskakande trovärdigt. Annika Hallin och Henrik Norlén som flickornas föräldrar går från förströdd välvilja till ren desperation.
Det senare blir smärtsamt tydligt när Katja har övertalat föräldrarna att låta henne vårdas i hemmet i stället för på sjukhus. Familjen reser till en stuga i skogen där de i lugn och ro ska få henne att börja äta igen. Men Katja vill inte, och föräldrarnas förtvivlade försök att tvångsmata henne utgör en av de starkaste scener som jag har sett på en svensk bioduk. De gör så gott de kan – så gott någon förälder kan – men det blir ändå inte bra.
”Min lilla systers” verkliga bragd är att den erbjuder identifikation på tre plan samtidigt. Filmen väcker liv i den storögda tolvåringen, den plågade tonåringen och den kämpade föräldern inuti mig, alltihop på samma gång. Den blir en slags tredimensionell skildring av allt vad det innebär att växa och leva – att bli och vara människa. (TT)