För alla med fäbless för historier om kämpande överlevare i extremt svåra miljöer kommer här en härlig liten filmpresent. Det är bara att checka av allt som behövs på färden: läskiga sår, matbrist, dåliga odds, förfallen hygien, personlig utveckling och – tack och lov för just den här berättelsen – tillräckligt karismatiska huvudpersoner för att man ska bry sig.
En verklig historia ligger som grund för ”Adrift”, som handlar om amerikanska backpackern Tami (Shailene Woodley) och hennes nye, charmige engelska seglarkille Richard (Sam Claflin). De träffas på Tahiti, båda är unga, attraktiva, tar dagen som den kommer och är nästan jobbigt livsbejakande. ”Vill du segla jorden runt med mig” blir en helt naturlig fråga att ställa och det är givetvis lika naturligt att rusigt svara ja.
Genom en tidsmässig korsklippning vet vi redan från början att den gemensamma seglatsen blir katastrofal. Först stångas man mentalt mot det parallella berättandet, som inledningsvis dödar dramatiken. Men efterhand utvecklas de två spåren, före och efter den ödesdigra orkanen Raymond som slog till 1983, på ett tillfredställande sätt.
Den isländske storfilmsregissören Baltasar Kormákur har på samma tema tidigare gjort bergsbestigardramatik i ”Everest” (2015). Det självpåtagna klätterlidandet var dock mest provocerande. De här privilegierade unga människornas sjönöd är enklare att engagera sig i.
”Adrift” når aldrig sådana filmiska höjder som genregodingarna ”All is lost” med Robert Redford i andlig- och sjönöd (att den aldrig gick upp på bio är skandal) eller ”Gravity” där Sandra Bullock fick slåss mot rymden och sin inre sorg.
Men tack vare Shailene Woodleys star quality och en mycket pigg kamera (som möjligen är lite för förälskad i sin stjärnas ständigt halvklädda kropp) blir ”Adrift” en arbetsseger med ett lite oväntat djup. (TT)