Den unge PT Barnum (Hugh Jackman) kämpar sig, bokstavligen, ur rännstenen och lyckas så småningom gifta sig med sin stora kärlek, societetsflickan Charity (Michelle Williams). De har inte mycket men de har varandra och sina två söta flickor och gör sitt bästa för att skapa magi i vardagen. Men Barnum nöjer sig inte med det lilla. Han drivs av en stenhård ambition att bevisa för hela världen att han inte är det där fattiga ensamma gatubarnet längre.
Med list och glatt humör och under diverse muntra musikalnummer snickrar han ihop en helt egen cirkus, bestående av olika utstötta typer som – äntligen – får ett riktigt hem. Han lyckas också övertyga den rike Phillip Carlyle (Zac Efron) att ge upp tanken på att slå dank i överklassen och joina cirkusen istället. För det är där, och bara där, i sågspånet och strålkastarnas ljus man kan vara fri och lycklig, predikas det i refräng efter refräng och ganska snart går filmen på tomgång.
Cirkusen som metafor för ett fördomsfritt liv, en öppen plats där alla får vara med är visserligen fin. Men det hade kanske krävts en Baz Luhrmann i högform för att skapa lite mer av en engagerande film av det ena färgsprakande numret efter det andra, i ett bygge som i övrigt mest erbjuder lagom förutsägbara vändningar och figurer vi sett många, många gånger förr. Men här finns gott om kompetenta artister och låtar som alla vagt påminner om melodier med riktig hitpotential.
Det är inte förrän Rebecca Ferguson dyker upp och tar över duken i rollen som den svenska sångfågeln Jenny Lind som det verkligen tänder till, dramat tar fart och det bjuds på lite friktion.
Liksom för att förekomma kritiken har man fiffigt nog försett historien med en egen surmagad teaterkritiker, som envisas med att vara trist negativ och påpeka att det som Barnum sysslar med inte är konst. ”Men jag ser ju att publiken är glad och nöjd”, medger kritikern tillslut.
Är beredd att haka på där. Konst vete sjutton om man kan kalla ”The greatest showman”. Men en mycket musikalsugen publik kan nog bli glad och nöjd ändå. (TT)