Streep gör nog det här bättre

CCC Marguerite

Änglalik. Catherine Frot som Marguerite.

Änglalik. Catherine Frot som Marguerite.

Foto:

FILMRECENSION2016-01-22 05:56

Drama

Regi: Xavier Giannoli

I rollerna: Catherine Frot, André Marcon, Denis Mpunga

Åldersgräns: 15 år

Hon har kallats för världens sämsta operasångerska. Florence Foster Jenkins (1868–1944) var en amerikansk arvtagerska som vid 41 års ålder bestämde sig för att satsa på en klassisk sångkarriär – trots att hon saknade både gehör och rytmkänsla.

Och det gick faktiskt bättre än någon hade kunnat ana. Hon hade en lojal vänskara som hyllade henne förbehållslöst, och kritikernas ofta ironiska omdömen skapade en febrig hajp kring hennes intima konserter i New York. När hennes talang ifrågasattes bet hon ifrån med prillig briljans: "Folk må säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng."

Historien har inspirerat till fem olika pjäser, och i år kommer två filmer med utgångspunkt i Jenkins märkliga livsöde. Meryl Streep spelar henne i Stephen Frears "Florence Foster Jenkins" (premiär i höst), men först ut är denna franska film av Xavier Giannoli.

"Marguerite" är ingen biografisk film, Giannoli lånar detaljer från verkligheten till sin berättelse om baronessan Marguerite Dumont (Catherine Frot) som lever för opera. Hon samlar på originalpartitur och scenkläder, arrangerar musikaftnar för välgörenhet – och hon sjunger. Hon sjunger så illa att öronen krullar sig.

Oväntat nog är det musiken som är filmens stora styrka. Marguerite må var blind för sin egen brist på talang men hon har vett att uppskatta andras begåvning, och filmen är full av bedövade vackra framträdanden.

Men medan Florence Foster Jenkins verkar ha drivits av ett storslaget självförtroende så är det ensamheten som präglar Marguerites liv. Hennes bekymmerslösa rikemanstillvaro ekar tom på mening. Hon sjunger för att fånga sin mans uppmärksamhet men han skäms för henne och iscensätter motorhaverier för att slippa vara med på konserterna.

I stället omges hon av ja-sägare och utsugare som gör filmen mer deprimerande än komisk, en vemodig saga om en dumbom som är för ömtålig för att få höra sanningen. Förhoppningsvis kan Meryl Streep göra större rättvisa åt den fascinerade historien om Florence Foster Jenkins. (TT)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!